Vad är det som händer, det här känns skumt?!

mobildetoxJag vet inte hur jag ställa mig till det här… Det är tyst och lugnt men så ovanligt! Helt plötsligt får jag massor av saker gjort för jag blir inte avbruten hela tiden, skulle kunna säga att jag är supereffektiv.
Känner mig lugn på ett bra sätt, inte stressad alls, bara tillfreds med allt. Så vad är det då som har hänt? Jo, jag har ingen mobil. Eller jag har en mobil men min operatör håller på att flytta mitt nummer så upp till vänster på skärmen står det ”Ingen service”, så inga ut- eller ingående samtal, bara tystnad.

Är det inte sjukt hur beroende vi är av våra mobiler? Det är ju inte så att livet stannar bara för att vi inte går att nå, det är precis tvärtom. Helt plötsligt är jag fri och har massor av tid till övers som jag annars hade pratat bort. Nu har ju jag turen att jag kan ju ringa om jag har tillgång till Wi-Fi så helt avskuren från världen är jag ju inte, men det här är ju så skönt! Och inom någon dag eller två så kommer det inte stå ”Ingen service” i vänstra hörnet på mobilen så jag ska passa på och njuta av lugnet så länge jag kan.

Läste en artikel i någon tidning som jag nu inte kommer ihåg vilken det var, att vi är mobilzombies. Vi går konstant och tittar ner på våra mobiler och glömmer att livet pågår runt omkring oss bara vi tittar upp. Lite tragiskt att vi glömmer bort att leva livet och bara lever i mobilen.

Hur som helst så är jag sjukt nöjd över att inte mitt inte just nu styrs av mobilen utan jag är kapten på den här skutan. En liten mobil-detox skadar inte lite då och då.

Ha en superskön dag och försök lägg undan mobilen en stund och se vad som händer.

Kram!
Michaela

Annonser

Skolan är fortfarande inte en trygg plats

satsa-pa-skolan

I förra veckan hände en sak till en kompis dotter som är 12 år, och det fick mig att börja fundera på skolan och den miljö som barnen vistas i större delen av dagen, fem dagar i veckan. En miljö som enligt alla regelverk ska vara en trygg miljö för våra barn, men som sällan överensstämmer med verkligheten av randiga och rutiga orsaker.

Min kompis dotter blev mordhotad av en jämnårig tjej från en parallellklass, den här tjejen skriker ut i matsalen att hon ska mörda min kompis dotter. Alla som vistades i matsalen hörde det här och min kompis dotter blev ju livrädd såklart. Anledningen till det här var att den här tjejen hade på skoltid varit uppe i skogen och rökt tillsammans med en annan tjej, och trodde att kompisens dotter tjallat på henne för hon hade åkt dit på det. Ursäkta, en tjej som går i 6:e klass tjuvröker?! Och gets busted?! Och försöker skylla det på någon annan och samtidigt passa på och slänga in ett mordhot är bara så generalfel. Någonstans i den kedjan har det gått riktigt fel, om det är på hemmaplan eller någon annanstans spelar ingen roll. Det här en tjej på driv som skriker på uppmärksamhet, men gör det på helt fel sätt.
Min kompis och hennes man valde att polisanmäla händelsen och de fick prata med en otroligt vänlig och kompetent poliskvinna som bekräftade att de gjorde rätt i att ta kontakt med polisen, iom det så kopplas sociala myndigheter in. Den här kvinnan hos polisen sa även att det här är inget ovanligt scenario, skolmiljön är inte så trygg för våra barn och att 12-åringar mordhotar och sprider skräck är inte så ovanligt som vi vill tro. Det var ju skönt att höra, NOT!
Den här tjejen blev avstängd från skolan resten av veckan för hon hade fler incidenter på sin lista och då kommer själva knäckfrågan, vad ska skolan göra?
Ska hon placeras om, för det är ju trots allt hon som är själva problemet eller ska hon få kvar och skolan placerar om den tjejen som blev mordhotad?
Allt för ofta har vi kunnat läsa i media att skolor väljer att placera om den som blivit utsatt för mobbing och andra övergrepp hellre än att ta tag i roten till det onda, vilket i min värld är helt fel. Då indirekt ger så accepterar man dåligt uppförande och offrar hellre den som redan är utsatt.
Det här är inget nytt under solen men fortfarande är det ett problem, och vad krävs det för att komma till en lösning på det?
Och var kommer föräldraansvaret in i bilden? Uppenbarligen kan inte hemförhållandena vara de bästa.
En annan sak som ska nämnas är att lärarna är mer utsatta idag med i sin roll, de får ta mycket skit av eleverna och samtidigt står de där maktlösa mer eller mindre.
Och samtidigt får de elever som väljer att sköta sin skolgång stå tillbaka för de som missköter sig och beter sig som smågangsters, stäng av rötäggen ASAP och koppla in de myndigheter som behövs. Det handlar om barn som är på väg i helt fel riktning och behöver hjälp för att komma på fötter. De kommer annars bara sluta på ett sätt, missbruk, fängelse eller död. En ganska generaliserad bild, det är jag medveten om men jag vill skapa en debatt om klimatet i skolan.

Jag löser inte det här egen hand men ju fler som engagerar sig desto bättre, och jag vet att det är många som är engagerade men tydligen så är inte skolan så viktigt enligt våra politiker. Eller?!

Ha en fin dag och debattera gärna detta viktiga ämne!

Kram

Michaela

I just need one good one to stay

heartbreak

Satt igår och tittade på Lady Gagas show i halvtid på Superbowl, vilken kvinna! Hon är bara fantastisk, satt med hakan nere på bröstet och var helt blown away och när hon satte sig vid pianot och sjöng ”Million Reasons” så brast det bara för mig. Tårarna rann ner för kinderna och det kändes som om lungorna klämdes ihop. Det var mina tankar och ord som hon sjöng om, jag hamnade i någon konstig parallellvärld där allt bara stannade, det enda som existerade var hon, jag och ”Million Reasons”.

Förra veckan började det en istid här hemma, det har skurit sig rejält mellan mig och sambon och jag upplever att vi inte kan prata med varandra för vi är på olika våglängder, det blir bara att gräva sig djupare ner i våra hjulspår och jag går mer och mer åt det hållet att vi har passerat vårt bäst-före datum. Finns inte uppriktiga viljan att försöka vända den sjunkande skutan och modet att våga höra vad den andra säger så vad finns det mer att göra? Och just idag vet inte jag om viljan finns hos mig, är bara så trött på att behöva kämpa om allt. Jag vill inte dansa den här djävulsdansen mer, har dansat den för många gånger och nu är mina fötter fulla av blåsor jag trött på riktigt.
Det är inte så att det inte drabbar någon annan när vi hamnar i varsin skyttegrav, utan det är fyra barn som hamnar i korselden och mår piss, vilket är fullt förståeligt. Det är fan inte okej att två vuxna personer bråkar och att det går ut över barnen, men det är så det ser ut.
Ibland är det svårt att se vad som är bäst att göra för det stämmer inte med vad hjärtat vill, men är det något som alltid kommer fram är det sanningen, förr eller senare går rullgardinen upp, och det gör ont.
Vet att nästan alla har varit i den här situationen och vet hur jävla svårt det är att bara vara en människa med känslor ibland.

I’ve got a hundred million reasons to walk away
But baby, I just need one good one to stay

Den textraden får bli de sista för idag, orden har liksom tagit slut.

Ha en fin dag!

Kram
Michaela

Vaddå bonusfamilj? Good or bad?!

bonusfamilj

 

I måndags kväll satt jag med lite skräckblandad förtjusning i soffan och tittade på första programmet av ”Bonusfamiljen”, och jag var väldigt kluven när eftertexten rullades upp.
Jag har ju hängt med samma man sen jag skilde mig och det har i stunder varit ett rent helvete och sen precis tvärtom, ren och skär lycka.
Kände absolut igen mig i väl valda delar, men inte i allt. Men det fick mig att börja tänka om det här att träffa någon med barn med sig i bagaget, att försöka få ihop en ”bonusfamilj” är en långt större utmaning än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att två ”start-paket” ska försöka slå sina påsar ihop och skapa något eget kan gå precis hur som helst, men det kan man omöjligt veta på förhand när man är kär och galen och tror att man på något sätt ska klara av det som de allra flesta misslyckas med, lite vi mot världen-tänk.
För hur man än vrider och vänder på det så handlar det om mina barn och andras ungar, det är svårt att bortse ifrån trots att de nya ”barnen” ligger mig varmt om hjärtat och jag ser dem som mina egna.
Det är så mycket som ska klaffa i den här nya familjen, det är gamla fruar och ex män, släktingar och den ”gamla släkten”, nya bonus-mammor och pappor osv. Det är mycket som ska bearbetas, nya förhållningssätt som ska sätt sig osv. För att inte glömma födelsedagar och semestrar, hur ska man fira barnen och ska man spendera hela semestern tillsammans eller var för sig?
Vem ska vara hemma när något av barnen är sjuka? Ska bonus-föräldern följa med på föräldramöten eller dagissamtal? Det finns så mycket som bockas av på listan som man allt som oftast inte tänker på innan man flyttar ihop. Varför har ingen skrivit en manual för det här?? Det borde rimligtvis bli en best seller för tid och evighet.
Sen ska vi inte glömma diskussionen om barnens bästa, om allt ska utgå från barnens bästa utan att egentligen veta vad barnen tycker och tänker, eller är det egentligen vad vi vuxna vill och tänker? Hur mycket skuld och skam blandar vi in i begreppet barnens bästa och gör det hela mycket svårare?

Med handen på hjärtat kan jag säga att det är sjukt svårt att rodda ihop en ny familj som fungerar, det vet jag av egen erfarenhet. Och hade jag vetat det jag vet idag så hade det faan varit lättare att fortsätta vara gift med barnens pappa, det hade inte funkat men ändå…

Jag och min sambo fortsätter att vara sambos med raserianfall, tonåringar, hundar och faan och hans moster, inte för att vi är tvingade utan för att vi vill och tror på oss trots motgångar och svårigheter. Men ibland är tanken på en egen lya väldigt lockande, det kan jag säga utan att ljuga. Att bara få stänga dörren om sig och stänga resten av världen ute…

Ha en fortsatt skön kväll!

Kram
Michaela

Vakna nu föräldrar!

skarmavbild-2017-01-18-kl-12-43-36

Att ha två 15-åringar, en kille och en tjej, är som alla vet lite av en utmaning. Inte för att det är en av varje sort utan för att det just att det handlar om 15-åringar.
I helgen som gick blev det visst lite av en spontanfest här hemma, och det är ju ingen fest utan kröka. Det vet alla, vi har alla varit 15 år och jag kan bara säga att jag hade sjukt kul vid den åldern. Poängen är att ingen förälder har råd att vara naiv när det kommer till tonåringar, de kan verka hur seriösa och mogna som helst men man är en idiot om man låter sig luras. Så är det bara.
Och en fördel med att nu vara lite äldre och ha tonvis med erfarenhet är att man vet vad man ska leta efter och efter jag gjort fynd i soptunnan bestående av tomma Bag-In-Box förpackningar, Vodkaflaska, ölburkar och tomma ciggpaket och fimpar så hade vi de bevisen vi behövde för att förstå att det måste ha varit en jäkligt kul fest. Och med den bevisbördan mot sig så fanns det inget annat alternativ för tonåringarna än att krypa till korset.

Igår ringde jag till de berörda föräldrar och informerade om läget för det är min skyldighet som förälder prata med de andra föräldrarna om vad som hänt, inte för att hänga ut barnen utan för att det här kommer inte vara en engångsföreteelse, det är nu det börjar. Vi måste ligga steget före hela tiden och ifrågasätta allt vad dessa små smarta varelser säger både en och två gånger för det är bara så att tonåringar slirar på sanningen. Jag vill självklart att de ska ha kul med sina kompisar men de är inte mogna för att dricka alkohol och tappa kontrollen, hamna i situationer som de inte kan hantera, ha en liten fest hemma som sen totalt spårar ur pga det stormar in 100 pers. Det handlar om konsekvenser och de är inte tillräckligt mogna för att ha ett konsekvenstänk, de tänker lika långt som näsan räcker. Och lögnerna, de ljuger som en häst travar.

En av tjejerna som varit här ville prata med mig igår och hon började med att ljuga mot rakt upp i ansiktet och jag förklarade för henne att jag redan visste vad som hänt och det var direkt ointelligent av henne att ljuga, då ville hon att jag inte skulle ringa hennes föräldrar för hon hade inte gjort något. Hon och jag verkar ha lite olika uppfattning om vad ingenting betyder, i min värld betyder ingenting just ingenting men hennes uppfattning av ingenting är visst att ha varit full, ljugit för sina föräldrar och lite annat smått och gott. Men visst, jag är lite ju lite stenålders och är av en annan uppfattning av ords betydelse.

Pratade med hennes mamma igår och tyvärr hade den här lilla listiga typen redan berättat sin version för tydligen skulle jag ta ett djupare samtal med min son. Ingen förklaring på varför, problemet är bara han inte var med på festen…
Jag blev helt matt, hur jävla naiv får man vara?! Hur kan man försvara sitt barn utan vilja veta hur saker ting gått till?

Som jag skrev tidigare så har vi föräldrar inte råd att vara naiva när det kommer till barnen, har vi helt glömt bort att vi själva varit där?? Hur var vi själva? Inga änglar skulle jag gissa så varför skulle våra skilja sig från oss? Vakna upp och våga se sanningen säger jag bara! Så snabbt går inte evolutionen, så sluta lev i ett NeverNeverland!

Är det inte bättre att visa barnen att vi bryr oss och när de faller så finns vi där? När de begår misstag så får de ta konsekvenserna av sitt handlade, det handlar om hård kärlek. Låt de lära sig att det det gör ont att leka med elden, hur ska de annars lära sig något om vi ska ta smällarna å deras vägnar?

Kan tilläggas att vårt hus är tvärstängt när vi inte är hemma, ingen får vara här sätta sina svettiga fötter på våra golv. Det är en konsekvens efter helgens utsvävning. De får bara tugga i sig att vi kommer vara som en pain in the butt framöver, men det är vår skyldighet.

Och jag är bara tacksam över att det inte blev som JustD sjöng i ”Var tog den söta lilla flickan vägen?”, ”och så var det bara skortstenen kvar”! Det här kunde ha gått så mycket värre, de hade tur att ryktet om en FF-fest inte spreds som en präriebrand på sociala medier!

Ha en superskön dag.

Kram

Michaela

2017 kunde inte ha kommit mer lägligt..

keep-calm-back-to-normal-routine

Det är nästan nu mitten av januari och jag är fortfarande barnsligt förtjust över att 2016 nu ligger ordentligt nedpackat i en låda längst in i garderoben. Med lite distans till nu till föregående år och vad som hände under 2016 så har jag varit helt mentalt slut sedan innan jul, inte orkat med något och inget har varit roligt. Bara varit trött, grinig, otrevlig och jag kan behöver väl inte säga att superlativen inte direkt haglat över mig. Nej, helt ärligt så har jag varit en pain in butt mot alla i min närhet, men jag har bara inte orkat med något. Det som är tråkigt är att barnen fått ta del av en riktig rugguggla som bara klagar över allt, istället för den jag brukar vara. Barnen är rörande överens om att jag i vanliga fall är den barnsligaste av oss alla här hemma, och det kan jag skriva under på.
Något jag är väldigt nöjd över är att skolan börjar den här veckan och nu kan jag komma tillbaka till rutiner och den vanliga lunken igen, det är superhärligt att vara ledig och ha barnen hemma men det är som man brukar säga, ”Faan va skönt det är när man får komma tillbaka till vardagen igen”! Den vardagen man i vanliga fall dissar stenhårt och tycker är totalt osexig och tråkig, men I love it.
Jag har pratat med flera vänner som instämmer i att 2016 var ett tyngt år och var helt slutkörda när julledigheten kom. Mer jobb än förväntat och mer problem på hemmaplan med fru/man, ungar, skilsmässa, dödsfall och osv. Frågan som alltid kommer då är ”När vänder det?” och det undrar jag med. Skulle det inte vara fantastiskt om det skulle vända under här året?? Håller mina tummar för det!

Ett sätt att enkelt konstatera att något är fel är när jag inte ens orkar öppna upp datorn, den är annars min ständiga följeslagare. Börjar känna mig piggare men fortfarande en lång väg kvar innan jag är tillbaka till mitt vanliga jag.
En reflektion jag gjort nu när jag är på väg ur diket är att en anledning till att jag fallit så djupt är att jag inte prioriterat det som har varit viktigt för mig innan som meditation och kontemplation, har inte haft tid eller förmågan att lyssna inåt, och nu får jag betala för det. Jäkla skit, säger jag bara!
Det positiva är jag identifierat problemet och kan börja jobba på det.

Hade tänkt att göra en vlogg men insåg att även om jag kallade in världens bästa makeup-artist skulle jag fortfarande se ut som ett spöke, alternativt som Donald Trump! Inget av det är ett alternativ så ni får helt enkelt hålla till godo med en skriven text. Ska googla nu efter en BH för påsarna under ögonen…

Ta hand om er på det sätt som passar er!

Kram
Michaela

Hemma igen!

manligt-kvinnligt

Har kommit hem från resa till Sydafrika med familjen och är fortfarande lite vimmelkantig efter alla intryck och de vilda djuren vi såg på savannen. Det var helt magiskt! Vilken upplevelse, det går inte att beskriva känslan när en stor lejonhanne går förbi den öppna jeepen, cirka 1 meter från oss. Den här resan kommer jag minnas med glädje resten av livet.

Innan jag åkte så skulle jag, enligt mig själv, avhandla ämnet kommunikation här på bloggen och jag har tänkt och tänkt, grävt djupt i det här ämnet och insett att det är ett väldigt stort och brett ämne och det är svårt att komprimera det till ett blogginlägg istället för en avhandling.
Jag ska istället ta några exempel ur mitt liv där jag och min sambo ofta klinschar för att kommunikationen blir fel trots att vi båda menar väl.
Han och jag har olika sätt att uttrycka oss, jag är rakt på sak och han lägger ut texten mer vilket resulterar i att han uppfattar mig som provokativ och kort i tonen, ibland lite överlägsen utan att det är min mening. Jag i min tur kan när han lägger ut texten sitta som en frågetecken och klia mig huvudet och undra vad han pratar om… Här stöter vi ofta på problem och den uppkomna situationen kan sluta på lite sätt, ibland börjar vi bråka tyvärr.
Vi har i vår relation valt att gå i parterapi för att bryta gamla mönster och få en större förståelse för varandra och hur vi pratar med varandra på ett sätt som fungerar för oss båda två. Vi fungerar väldigt bra ihop och är väldigt lika men vår svaga punkt är just att vi missuppfattar varandra. Jag skulle gissa att min manliga sida är mer framträdande och hos min sambo är den hans kvinnliga sida, han är mer känslig än vad jag är, eller säg så här, jag är väldigt tydlig och rak han är mer målande i sitt sätt att prata.
Sen kan han bli helt galen på mig för att jag skämtar om allt, inget är för heligt för att skoja om men oftast så driver jag med mig själv och det jag har gjort och ibland blir skämtet på hans bekostnad.
Det jag känner mellan oss som är det viktigaste är att vi försöker göra något bra tillsammans, då får jag bita i det sura äpplet ibland och vice versa.
Men handen på hjärtat, det finns tillfällen när jag undrar varför jag inte bor själv med barnen men när allt har lugnar ner sig så kommer jag på varför vi är tillsammans. Men det kan ta lite tid ibland…

Ha en skön fortsatt skön kväll!

Kram
Michaela

Medium Beige och höstdepp…

host

Suck, stön och bläää…. Just nu är jag inne i en period när jag tycker att allt är bara är trist och tråkigt, vilket är jättekonstigt för jag är egentligen inne i en superspännande period, iallafall när det gäller jobbet. Men det är alltid så här för mig hösten, blir alltid lite ”down” när hösten gör entre på riktigt, men det brukar inte hålla i sig så länge men när jag är i det är det bara usch,fy och blä. Tror det har med mörkret att göra, känns som Mio Min Mio och Riddar Katos rike…

Igår morse stod jag inne badrummet och skulle sminka mig och kunde bara se de stora mörka ringarna under ögonen och hur ansiktet INTE trotsar tyngdlagen och tittat ner på min foundation och mitt i min självömkan så kunde jag inte annat än att brista ut i ett befriande gapskratt! Min foundation heter ”Medium Beige”, kan det bli mer mellanmjölk!? Jag är inte ens light beige eller fabulous beige, jag är bara medium beige! Jo, jag tackar jag! Hysteriskt roligt! Min sambo förstod inte det roliga i det, eller så hade han bara svårt att höra vad jag försökte få fram mellan skrattattackerna, eller båda.
När jag är inne i de här perioderna får jag nästan tunnelseende och ser ut som Björn Borg, använder bara den svarta penseln och allt handlar bara om mig, blir väldigt ego och självcentrerad. En ganska ohärlig tjej att vara runt faktiskt.

När jag har pratat med mina kompisar så verkar många vara inne i en period som är tuff, både med jobb och privat. Det är mycket som ska göras och hinnas med, men dygnet har fortfarande bara 24 timmar. Det är inte många veckor sedan vi fortfarande var inne i sommarfasen och satt ute och fikade och njöt av solen, och nu håller vi på och förbereder oss för att gå i ide och komma ut igen i vår.
Vi här uppe i Norden måste vara av ett hårt och segt virke för att klara av mörkret och kylan, just nu vill jag bara vara en flyttfågel och dra iväg mot sydligare breddgrader. Och som grädde på moset så är det vintertid snart! Ja, ni märker ju att det bara är den svarta penseln som är i farten, med inslag av några gråskalor.

Nu ska jag gå ner i källaren och damma av dunjackan så den är klart för användning!

Ha det absolut bäst.

Kram!
Michaela

Rotlöst släktträd

slaktrad

På senare tid har jag börjat intressera mig för släktforskning och om det har med åldern att göra lämnar jag osagt, men jag har alltid känt mig rotlös och lite som en nomad. Har haft svårt att sätta ner bopålen och slå mig till ro, utan haft ett mönster av att flytta med 2 års mellanrum. Sedan 1998 har jag bott på 15 olika adresser och har svart bälte i packa effektivt i flyttkartonger. Om jag får säga det själv så är jag grym på att organisera upp allt inför en flytt. Men varför har haft så svårt att stanna kvar på ett och samma ställe, och varför har jag nu börjat få upp intresset för släktforskning? Svaret är ganska enkelt, för jag vet väldigt lite om mitt ursprung.
Min pappa och hans bror kom från Finland till Sverige 1942 under kriget, de var så kallade krigsbarn, och hamnade hos vad som kom att bli pappas ”mamma” och ”pappa”. Pappas bror var i Sverige i cirka två år innan han blev skickad tillbaka till Finland och farmor, men pappa blev kvar. Det fina är att pappa och hans bror har hållit kontakten med varandra under alla dessa år och träffats med någon form av regelbundenhet samt skrivit brev till varandra, idag är breven utbytta mot mail vilket har underlättat det rejält. Och Google Translate…
Jag har börjat maila min farbror för att få veta mer om vår släkt och det känns fantastiskt. Jag och mina syskon har två kusiner varav den äldsta har jag nog aldrig träffat, men jag planerar att inom en snar framtid att ta med mig barnen och åka över till Finland och träffa släkten, eller den släkt som fortfarande är i livet. Jag har ett behov av att undersöka vad jag kommer ifrån och hur vårt släktträd ser ut, har börjat att bygga på trädet men inte kommit så långt men det jag har lyckats klura ut är riktigt spännande.
Sen har vi mammas sida också. Morfar var från Holland och mormor från Boden, ja ni ser ju vilken salig blandning vi är. Mormors sida har jag inga problem att följa men med morfar tar det stopp, jag vet inte ens vad hans holländska efternamn var, och det får jag inte fram någonstans. Så har jag lite arbete framför mig att ta tag i.
Det här med att inte veta riktigt var jag kommer ifrån och inte känna min släkt och mer om mitt ursprung gör mig lite vilsen, och då kan jag bara ana hur pappa känner sig. Jag intalar mig själv att när jag får veta mer om släkten så kommer min känsla av rotlöshet minska, men där kan jag ha fel. Vem vet? Kan bli sotis på de av mina vänner som har koll på sina släktträd oavsett om det bara består av kungar eller gatsopare, men de vet iallafall.

Det jag har förstått är att ju äldre jag blir, desto viktigare blir det att veta mer om mitt ursprung för att förstå vem jag är. Och det är ju lite spännande också, vet ju inte vad eller vem som kan dyka upp för en plats i trädet!

Ha en superskön torsdag och ta hand om er!

Kram
Michaela