Larven har blivit till en fjäril!

Det är med både glädje och sorg jag nu efter 3 år lämnar Stressklubben och ska stå på egna ben. Den lilla larven har nu blivit till en vacker fjäril och mitt arbete är klart.

larven har blivit en fjäril

Det har varit några fantastiska år tillsammans med er på Stressklubbens Facebook-sida och några av er har jag kommit närmare in på livet, men ni alla har varit helt fantastiska.

Ni har varit mer än generösa med era tankar och funderingar, ni är så kloka och era fina ord har värmt mig ända in i själen.

Hade det varit möjligt hade jag velat träffa er alla som varit med mig, men jag förstår att det inte är möjligt. Eller?!

Att jag nu går min egen väg är helt enligt den plan som vi har haft sedan vi startade och jag kommer alltid känna en stolthet och glädje över Stressklubben, jag kommer fortsättningsvis arbeta nära dem.

Jag har varit med sen tanken startade och det har varit en jäkla resa måste jag säga, och med det menar jag positivt. I min värld kan jag inte se ett mer spännande projekt som vuxit fram och som ligger så rätt i tiden.

Jag kommer nu fortsättningen finnas på min egen sida på Facebook och ha min blogg, och jag ser gärna att ni fortsätter följa mig och mitt ibland röriga liv.
Det är inte alltid lätt att leva som lär och jag är inte mer än mänsklig och även om jag vet vad jag bör göra så gör jag precis tvärtom, och jag delar gärna med mig av mina misstag.
Jag kan vara otroligt förvirrad och glömma bort saker och samtidigt väldigt strukturerad och organiserad, det går i vågor.
Precis som livet i stort, ibland är toppen och ibland är det sjukt tungt.
Ibland brinner jag av i en bilkö och ibland sitter jag lugnt och lyssnar på en bra ljudbok.
Tror ni förstår vad jag menar!
Det går upp och det går ned, precis som det ska göra så länge topparna inte är för höga och dalarna för djupa.

Ni är alltid välkomna att skicka meddelande till mig på Facebook, antingen i flödet eller i inboxen. Utan er hade jag inte funnits, så enkelt är det! Så jag säger ett stort rungande TACK!

Ta hand om er!

Michaela

Annonser

Osjälviska hjältar

Jag sitter som vanligt uppe på jobbet och av en händelse tittar jag ut genom mitt fönster mot världen, och ser att en äldre kvinna stupar rakt ner i trottoaren och blodet sprutar från hennes panna.

På nolltid finns det människor vid henne som hjälper henne upp och sätter henne på en stol som står på uteserveringen precis bredvid.
De hjälper henne med servetter för att stoppa blodflödet, och det här är för henne helt okända personer.
Det var så fint att se att trots våra pressade scheman och fulla agendor så finns det tid att stanna upp och hjälpa en annan människa.
Det är en osjälvisk handling utan baktankar.

Jag hoppas att den här äldre kvinnan klarar sig bra och att hon inte fick hjärnskakning, hon såg skakad men samlad ut.

Att utföra osjälviska handlingar får oss människor att må bra och växa som personer, något vi kanske skulle praktisera mera?
För det är väldigt enkelt och kostar inga pengar, och du får tillbaka mer än du gav. Och det är aldrig försent att börja!

Hade det här varit min mamma som råkat ut för det här och fått den hjälpen hade jag varit så otroligt tacksam, och jag hade velat veta namnet på de här hjältarna så jag hade kunnat visa min uppskattning på något sätt.

Kram!
Michaela

osjälviska hjältar

Se det positiva i vardagen

Har ni någonsin undrat över var alla är på väg?
Jag sitter och jobbar ganska centralt i stan och när jag behöver vila hjärnan brukar jag bara sitta och titta ut genom fönstret och iaktta alla som går nere på gatan och undra, var är de på väg?

Nästan alla som jag ser går med snabba steg och har telefonen i handen.

En pojkvän jag hade för många år sedan lärde mig att inte bara titta ner när jag var ute promenerade,  utan att även titta upp och se husen.
Det finns många fantastiska hus i Stockholm.
Men det jag vill komma till är att det går att lyfta blicken och stanna upp en sekund, bryta det invanda mönstret och se något nytt.
Eller bara ta en annan väg hem istället för den som är inprogrammerad och går på autopilot.

Jag kan komma på mig ibland att falla in i andras rytm, någon framför mig går snabbt och då hänger jag på fast jag inte har bråttom, eller så blir jag sjukt irriterad på någon som går långsamt framför.

Bodde utanför Malmö för ett par år sen och första tiden där nere höll jag på att bli tokig för jag tyckte att allt gick så långsamt!
Det skulle pratas i kassan i den lokala mataffären, folk gick långsamt och var bara i vägen.
Det tog ett par månader för mig att varva ner och komma in i lunken och då var det helt underbart.
Problemet var sen när jag åkte upp till Stockholm och blev varse stressen där. Då ville jag bara åka tillbaka till Skåne och varva ner…

Som ett exempel, du kommer inte fram snabbare i en bilkö för att du skriker och lever rövare i bilen mot att du sitter och bara tar det lugnt.
Jag kan bli helt galen ibland när jag ska hem från jobbet och det är kö överallt, men jag försöker att ta det lugnt med varierande resultat.
När jag sitter i dessa oändliga köer har jag börjat lyssna på olika podcasts, just nu är det P3 Dokumentär som gäller, och då går det bättre.
Då vill jag inte att resan hem ska gå för fort för ofta är det väldigt intressant det jag lyssnar på.

Det gäller att hitta sitt eget sätt för att varva ner och se det positiva i vardagen, och det här funkar för mig.
Michaela

Keep calm and enjoy traffic! copy

Allt handlar inte om de stora penseldragen

Satt i bilen på väg till jobbet igår förmiddag eftersom jag var tvungen att åka in och fixa några saker på en söndag.
När jag kom fram till Kungsträdgården så slog det mig plötsligt att livet pågick där utanför.
När jag började titta mig omkring såg jag barnfamiljer, förälskade par som gick hand i hand och bara vanliga söndagsflanörer.

allt handlar inte om de stora penseldragen

Det såg så fint ut. Där och då insåg jag att jag satt ensam i bilen på väg till jobbet, och att jag fortfarande inte har varit och tittat på de blommande körsbärsträden i Kungsan.
Bara sett andras fantastiska bilder på Facebook. Fick en klump i magen när jag tänkte på hur fort livet går och hur jag har glömt att uppskatta de små sakerna i livet.
För allt handlar inte om de stora penseldragen.

Jag vet hur mycket jag uppskattar de små gesterna, som att hitta en post-it lapp från barnen där de skriver ”mamma, älskar dig” eller att de städat köket utan att jag behöver säga något efter middagen.

Har vi för höga krav på det mesta idag? Går allt idag ut på att få en massa likes på Facebook? Vi ska vara perfekta 24/7, på jobbet, hemma, gymmet osv.
Men allvarligt, vem bryr sig egentligen? Vad är det för bild av livet vi förmedlar med våra statusuppdateringar?
Alla vet vi att livet är dynamiskt, vi har dippar i förhållandet, det är inte alltid roligt på jobbet och ungarna kan driva oss till vansinne.
Men det är inte det vi skriver på Facebook, utan det motsatta.

I fredags kväll var jag på middag hos en gammal vän som jag inte träffat på länge.
Vi pratade om livet och de svårigheter vi varit med om varvat med humor och skratt. Det var så befriande att kunna prata öppet om livet utan att bli ifrågasatt eller dömd.
Kvällen avslutade vi med att sjunga karaoke, och tack gode gud att ni inte behövde höra mig yla sönder Kent eller Engelbert Humperdinck! Är tondöv som en träsko… Det var så roligt, och där och då mådde jag som en prinsessa, och det kommer jag leva på länge.

Hittade en artikel på Expressen som var kort men intressant som jag tänkte att ni kanske vill läsa. Artikeln finns här.

Ha det gott i majsolen!
Michaela