En ny start

Nu i helgen har jag flyttat och jag är så lycklig för min nya lägenhet. Har kommit i ordning ganska bra men det har tagit på krafterna, många tunga lyft och jag har borrat i väggar, satt upp gardiner och en massa annat. Tyvärr lyssnade jag inte när kroppen sa stopp utan fortsatte med de tunga lyften vilket nu har resulterat i nackspärr, men det var det värt. Det känns som en ny start och jag är fylld med ny energi, så härligt.
Längtar redan hem för att fortsätta att med att färdigställa allt, vet att det kommer ta tid innan allt på sin rätta plats men det är helt okej.

Sen finns det annat som inte är lika roligt. I juni innan midsommar försvann min katt Elvis spårlöst och han har inte synts till sen dess. Jag gjorde en polisanmälan och la ut en efterlysning på Facebook men inget har gett resultat. I juli köpte jag en ny katt för barnen var så ledsna över att Elvis var borta. Den nya katten är en underbar liten honkatt, en blandning av Maine Coon/Europée som vi gav namnet Sascha. Så underbart söt och social, och som en granne beskrev henne, en sagokatt.
Hon gick ut i tisdags kväll och sen är hon spårlöst försvunnen! Jag har gjort samma procedur som när Elvis försvann men ingen har hört av sig. Barnen frågar mig typ en gångi timmen om var Sascha är men jag kan inte svara på det, vet precis lika lite eller mycket som dem. Vi misstänker att någon har stulit henne just för att hon är så bedårande, det är den tragiska sanningen. Vi satt nu här på jobbet och pratade om bristen på respekt idag för andras saker, det knycks till höger och vänster och det verkar vara praxis idag.
Men om nu någon har tagit vår katt, fattar inte den personen att det finns en familj som saknar henne?! Att katten tillhör någon som har tagit den lilla hårbollen till sitt hjärta? Men som sagt, det är min teori att någon har knyckt henne så det behöver inte vara så.
Det svåra i det här att inte veta vad som hänt, att sväva i ett limbo där du har 1000 frågor men får inga svar. Utan att få klarhet i vad som har hänt så kan jag inte släppa det…

Ha det bäst!

Kram
Michaela

Annonser

Var finns genvägarna?

Nu i somras åkte jag rakt ner i kaninhålet, en liknelse från Alice i Underlandet, då en relation med en person som har stått mig nära under många år kraschade. Inget ovanligt att det blir tok när man har med med människor att göra som inte tänker och tycker precis som jag gör. Det som gör det svårt och ohanterligt är ens egna känslor löper amok, och hjärnan går på högvarv och totalt spinner loss. Hjärnan synkar inte med hjärtat, jag förstår det logiska men rent känslomässigt förstår jag inte. Syntax error!

När jag pratade med min terapeut, jag har en terapeut som jag ventilerar med, om mitt problem och han lägger fram hur vår hjärna fungerar så var min enda fråga till honom ”-Finns det ingen genväg?” Måste jag må så här för att må bättre?! Det verkar ju helt galet! Ja, var svaret och det finns inga genvägar. Jävla skit!, tänkte jag högt. Men vi växer inte som människor om vi inte hamnar på botten och  tvingas möta våra rädslor. Kom igen, det är 2015! Borde inte hjärnan ha kommit lite längre än så?! Jag vet hur hjärnan fungerar och vet att det min underbara terapeut säger stämmer men jag gillar det inte. Jag vill ju ta The fast lane! Bli botad snabbt! Få bort skiten! Men som sagt, även jag som är utbildad terapeut hamnar i djupa svackor och jag väljer att tro att jag lär mig något nytt för varje gång jag kraschar. Eller jag vet att jag lär mig något nytt, men måste det göra så förbannat ont? För det gör ONT, med stora bokstäver.

Jag vet att allt läker till slut och förhoppningsvis så slipper jag stora ärr men det kommer ta tid, men vad har jag för andra alternativ? Får göra det bästa jag kan varje dag och lyssna inåt, har upptäckt hur lite jag lyssnat inåt på sistone. Och det har inte något med att göra att jag inte har haft tid, för det har jag, utan att jag faktiskt mått så pass bra att jag glömt bort det. När vi mår bra glömmer vi ofta bort att lyssna inåt, det känns lika nödvändigt som att kratta bort höstlöven innan de fallit ner… Men faktum är att det är alltid lika viktigt att lyssna inåt oavsett om hur vi mår. Det är där vi finner svaren på våra frågor.

Jag ska börja med min nya rutin, jag som älskar rutiner, att varje dag ta ungefär 10 minuter till att bara lyssna inåt i en helt lugn och avslappnad miljö.

Ha det bäst!

Michaela

genväg

Välkommen tillbaka till vardagen!

Så var det dags att checka in i vardagen igen efter sommaren, och jag måste ärligt säga att det är skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Det är underbart att vara ledig och kunna njuta av lata dagar och sena kvällar, men det finns en trygghet i vardagen som jag gillar. Men i vardagen finns även stressen i olika former, jobbstress, barnstress, tidspress osv.  Och hösten går så otroligt fort och sen helt plötsligt är det jul och ett nytt år, det var snabbversionen. De här två sista veckorna innan skolan började märkte jag på mina barn att de var ganska klara med sommarlov, även om de knorrade om att behöva gå upp tidigt på mornarna igen, ta tag i läxor och ha prov. Men enligt mig är vardagen helt klart underskattad, vi kan ju inte njuta av att vara lediga om vi alltid är lediga.

Vi behöver toppar och dalar för att uppskatta det vi har, är allt bara bra så blir det inte bra i slutändan heller. Sen behöver det ju inte vara för stora svängningar, det tar för mycket på krafterna utan lite lagom. För trots allt bor ju vi i Landet Lagom! Om jag inte har helt fel så finns ordet lagom endast i det svenska språket…

Så välkommen vardagen!

Ha det bäst!

Michaela

8-17