Spelar det någon roll egentligen om man är tjock eller smal?

I media står det mycket just nu om Katrin Zytomierkas inslag hos Malou Efter 10, där hon uttrycker sig nedlåtande om överviktiga och nu blivit tvungen att göra en pudel. Stina Wollter är upprörd och sårad efter Katrines påhopp, och jag gissar att det finns fler kvinnor och män som är överviktiga som också är mindre glada. Katrine är en loose canonball i vad hon kan säga, vilket speciellt TV4 borde vara medvetna om och vara förberedda på. Men hon är inte mer än människa och erkänna att ibland blir det fel.

Det jag vill komma till är de fördomar som finns om både överviktiga och underviktiga, och fördomar mellan tjocka och smala. Jag har alltid varit smal och ibland smalare än vad jag brukar och det kan bero på tex att jag har varit inne i period när jag inte mått så bra. Jag upplever att det är mer accepterat att gå på någon och vara okänslig mot någon som är smal, än att göra detsamma mot någon som är överviktig. Jag har fått höra ganska ofta på senaste tiden att jag ser sjuk ut, ett benrangel, utmärglad, benig osv. Bakom de här kommentarerna finns det mycket kärlek och omtanke för mig, men jag tycker det är väldigt tungt att ständigt få höra det. Jag vet hur jag ser ut och jag vet att det kommer vända snart, det är temporärt. Jag har svårt att tro att någon skulle gå på någon och säga ”vad tjock du är, fetto, borde du inte gå ner i vikt osv och säga att det är av omtanke och sant. Det är bra att vara ärlig men brutalt ärlig kan bli väldigt fel även med det är av bästa välmening. Men vad är bäst, att vara smal och olycklig mot att ha några kilo extra och vara lycklig? Ingen direkt raketforskarfråga direkt!

När jag pratar med någon som har några kilo extra får jag ofta en släng av sleven helt omotiverat för jag är smal och inte kan förstå hur det är att vara tjock, och då vill jag egentligen bara vända det tillbaka. Skulle jag vara en mer lycklig människa för att jag är inte är överviktig? Det är väl inte där lyckan ligger? Lyckan ligger i att trivas med sig själv och den person man är, inte vad vågen visar. Det kroppsideal som råder idag är sjukt och ändå så ligger det i bakhuvudet och maler och stör. Jag bryr inte om någon är tjock eller smal, det är inte min business utan det är personen ifråga jag bryr mig om.

Fick en länk skickad till mig av en härlig människa som jag tittade på idag och blev helt blown away! Tjejen heter Lizzie Velasques och har ett syndrom som bara två i världen har, och det gör det omöjligt för henne att gå upp i vikt. Hon är blind på ena ögat och ser väldigt annorlunda ut mot oss ”vanliga” människor men vilken fantastisk kvinna! Hennes inre kraft är helt magisk och det bara lyser om henne. När jag lyssnade på henne skämdes jag över mina egna I-lands problem, eller jag fick iallafall distans till dem. Om jag tittar på mig och mitt liv så har jag det väldigt bra men jag låter mig mind fuckas av saker som inte betyder något utan bara tar energi och gör att jag hamnar i fel mood.

Är det inte dags att sluta döma hunden efter håren och tillåta oss att vara som vi är och vill vara? Skita i idealen och sätta våra egna ramar och gränser? Vara tillåtande i vårt förhållningssätt mot andra människor? Sluta vara så dömande och vilja sätta etiketter på alla vi träffar och placera in dem i fack. Uppleva livet istället för att bara leva det!

Ha en superskön helg och njut!

Kram

Michaela

Ps! Här kommer länken!

https://www.youtube.com/watch?v=QzPbY9ufnQY

h-LIZZIE-VELASQUEZ-960x540

Annonser

Mindfulness, en stressfaktor eller ej?

Satt och bläddrade i flödet på Facebook och kom då dök den här artikeln upp om Mindfulness och hur stressad hon blev av det. Jag har nu läst den flera gånger och jag kan förstå hennes frustration och inställning till det hela, men jag delar inte hennes uppfattning. Kan inte säga att jag praktiserar Mindfulness varje dag men jag försöker vara i nuet och inte i det som har varit eller det som komma skall. Precis som de som kommenterat artikeln skriver, så handlar Mindfulness om att komma tillbaka till sig själv och försöka vara närvarande i sig själv och det är inte det lättaste. Har börjat att meditera efter ett långt uppehåll och jag märker skillnad direkt, mår mycket bättre mentalt när jag kan avsätta runt 20 minuter varje dag till det, och tiden finns. Nu när jag har flyttat så har jag medvetet valt att inte ha ett TV-paket från min bredbandsleverantör och det är så skönt. Förut kunde jag lägga mig i soffan och bara ”slökolla” på TV och på så sätt fördriva timmar utan att ens blinka, tid jag hade kunnat lägga på mig själv och barnen istället. Barnen har inte kommenterat att vi inte har några TV-kanaler för de har sina datorer där de kollar på filmer och annat, och de är så pass stora nu de är självgående och väljer själva vad de vill göra. Hela vårt hem har fått en lugnare atmosfär och vi umgås på ett nytt sätt, vi pratar mer med varandra och styrs inte av en TV-tablå.
Jag är ingen anti-tv fanatiker utan älskar egentligen att ligga och kolla på olika serier med en filt och en kopp té, men jag har inte samma behov av det som tidigare.
Har upptäckt Apple TV Netflix och Aple TV, och på Netflix finns många bra dokumentärer som jag tittar på när jag känner att jag har tid och lust.
Skulle nog sammanfatta det med att jag har börjat prioritera tiden på ett nytt sätt som jag inte gjort tidigare, jag uppskattar idag att styra min tid själv och känna att jag gör bra saker med den. Och håll i er, börjar till och med känna ett sug efter att gå till gymmet! Så det händer bra saker när jag väljer att stänga av TV-n och göra andra saker istället.
Och när det kommer till att vara närvarande i nuet, med eller Mindfulness, det är faktiskt ganska härligt! Och jag upplever att det är mer stressande när jag blandar in dåtid och framtid, så det ska jag försöka undvika.

Stor kram!

Michaela

Poo-Favorite-Day

Här är länken till artikeln! http://www.lag-avtal.se/asikter/kronika/article3542574.ece#.VfnZJ1Xni4A.facebook

Härliga måndag!

Jag vet, de flesta av oss ogillar måndagar men just den här måndagen är speciell.
Fick av en väninna igår ett tips på en film på Youtube som jag tog mig tid att titta på helst ostört. Hade inga förväntningar eller visste något om filmen innan jag såg den, var blank som ett vitt A4-papper.
Filmen heter ”The Shift” av Wayne Dyer. Säger bara WOW! Den var precis det jag behövde nu i mitt liv, den var magisk. Filmen handlar om The Secret och Law of attractions, en väldigt spirituell film som väcker mycket inom en. Kan inte annat än att rekommendera den. Ska se om den för den har ingen svensk text och då hann jag inte uppfatta allt den första gången jag såg den. Ska inte avslöja mer för er som vill sen den, och ni har något att se fram mot. Wayne Dyer är en klok man, mycket klok.

Jag är väldigt fascinerad av alla typer av relationer och hur de påverkar oss på olika plan, privat och professionellt och på på gott och ont. Det är näst intill omöjligt att gå genom livet och inte ha någon typ av relation till en annan människa, och du har alltid din egen relation till dig själv. Den är svår att komma bort ifrån. När vi står en annan människa nära är det lätt att fastna i gamla hjulspår och tänka samma sak hela tiden oavsett vad den andra personen säger eller gör, vi väljer att ta det negativt istället för att höra vad den andra egentligen säger. Vi blir vår egen bödel när vi fastnar i gamla tankebanor. Men hur gör man då för att bryta det?
Byron Katies ”The Work” är ett grymt bra sätt att bryta gamla mönster och samtidigt få en större förståelse för vad vi egentligen tänker och upplever, och lära oss att tänka i nya banor. Komma bort från allt som är negativt, vårt gamla bagage som vi går och kånkar på utan anledning och som ställer till det för oss. Det är alltid aktuellt att göra oss av med det som tynger oss och gör våra liv svåra att hantera.
Men det är klart, vi har så mycket runt omkring oss idag med datorer, telefoner, jobb och annat som tar tig att jag har förståelse för att tiden inte räcker till för att hinna göra allt man vill. Jag har dagar när jag är för trött för att göra något annat än att sjunka ner i soffan och kolla en film och slippa tänka, men tänk om jag då istället skulle avsätta 15 minuter på att sätta mig på en lugn plats och vila i mig själv? Vad skulle hända då? Vet vad som skulle hända men känner ändå ett motstånd för att göra det, visst är det konstigt? Skulle jag sitta i 15 minuter och bara vara i mig själv skulle jag få energi och lugn i kroppen, men jag är inte mer än människa…

Ni får länkarna till Wayne Dyers film och till Byron Katies The Work ifall ni vill kika på det!

Ha en fortsatt skön måndag!

Kram!
Michaela

http://thework.com/sites/thework/downloads/little_book/Swedish_LB.pdf

Det finns inga quickfixes, utan det gäller att tänka långsiktigt

Den här sommaren har ju varit lite upp och ner som jag skrivit om i tidigare inlägg, och jag har suttit och funderat mycket på det här med att må dåligt.
Tror inte att jag är annorlunda än någon annan men jag sökte med ljus och lykta efter en quickfix för att må bättre, vad som helst för att slippa på dåligt istället för att stanna i känslan och söka svaren. Hade någon sagt till mig att dansa naken i regnet och du kommer att må som en prinsess så hade jag provat det utan att blinka.
Nu när jag har fått distans till det och jag har tagit tag i mig själv och mår bättre så förstår jag att det finns inga genvägar till ett bättre mående.
Det jag har valt att göra är att sluta söka svaren utanför mig själv och istället gått inåt, och det fungerar. Och svaren finns där om jag väljer och vågar att lyssna.
Och tänka långsiktigt, det arbetet jag gör nu med och för mig själv kommer ge tillbaka så mycket framöver. Det kommer ta tid och jag kommer tidvis må sämre för att kunna må bättre, men det är jag bekväm med för jag gör det för min egen skull.
Min önskan är att fler människor skulle tänka så, att när man mår urk och livet är 100 nyanser av brunt, leta inte efter quickfixarna utan tänk långsiktigt och hållbart.
Jag tänker att det här är en utmaning, en utmaning jag kommer att gå vinnande ur oavsett utfall. Vad för nya insikter jag kommer fram till och hur det kommer påverka livet och de relationer som finns i mitt liv så finns det en mening med allt som sker även om jag inte kan där och då förstå det, jag kommer att förstå när jag är redo.
Det jag har lärt mig är att när jag slutar försöka kontrollera livet och vad som ska ske, eller hur andra människor ska vara eller vad det nu kan vara, desto mer får jag tillbaka på ett bra sätt. Har märkt på senare tid hur människor har kommit till mig istället för att jag har behövt ”jaga” dem. Men det är en utmaning för jag har ett stort kontrollbehov, och det kan jag vara ärlig med men även det har blivit mindre.
Så nu händer det saker på min front, och jag vet att anledningen till att det händer är för att nu är jag redo! Och det är spännande, livet är spännande!
Och jag får sidovinster varje dag nu när kontrollbehovet har fått sparken och jag kan vara närvarande i livet.

Livet handlar om att arbeta långsiktigt och inte jaga quickfixes, för en quickfix är bara en snabb men kortvarig lösning.

Ta hand om er!

Kram
Michaela

Bittersweet…

Idag är det en stor dag på många sätt. Min son fyller 14 år och jag har svårt att ta in att det lilla knyttet som barnmorskan la i mina armar en natt för 14 år sedan har blivit en cool, förståndig och härlig kille. Han är en gåva som jag är så lycklig över att få vara mamma till. Självklart blir jag galen och förbannad på hans tonårsfasoner, men de hör åldern till och jag kan inte göra så mycket åt det utan bara acceptera det, men givetvis sätter jag gränser. Det är min skyldighet och plikt som förälder att lära honom om livet, och för livet på egna ben. Det är bitterljuvt att se sina barn växa upp, känner en typ av sorg över att han aldrig kommer bli så där liten, knubbig och kladdig igen men samtidigt har han en häftig resa framför sig som jag gärna tar del av.
Så grattis min älskade son på din födelsedag!

I mitt förra inlägg skrev jag om min katt som försvunnit och att jag då misstänkte att någon hade stulit henne, men jag hade fel. Fick reda på i förra veckan att hon blivit överkörd. Den sorg jag upplevde när jag fick veta vad som hänt var så stor. Hon hade på kort tid blivit en så naturlig del av vår familj och alla vi älskade den där lilla pälsbollen. Fast å ena sidan var det ganska skönt att få veta vad som hänt och inte behöva leva i ovisshet, även om det var brutalt. Så RIP Sascha, vi kommer aldrig glömma dig.

Måste ändå säga att livet är bra konstigt ibland. Saker händer som jag inte riktigt kan förstå anledningen till, andra händelser kan jag förstå glasklart. Men jag är fullkomligt trygg med att ibland mår vi dåligt för att kunna må bra igen, bara inte svängningarna blir för stora…
Har och är inne i period nu när det händer mycket med mig och jag pendlar mellan att må som en prinsessa för att sen störta rakt ner, men det är okej. Har fina människor omkring mig som betyder så mycket för mig och de stöttar mig och hjälper mig att komma fötter igen. Till er säger jag, TACK!! Ni är bäst! Ingen personlig utveckling sker om man inte mår dåligt, så är det bara. Så jag fortsätter att vandra på min ibland krokiga väg och är trygg med att allt löser sig.

Ta hand om er!

Kram
Michaela