Kärlek och sorg

Vi snart inne i november och den här hösten har gått så fort. Oktober har varit så vacker och lövens färger är helt magiska! Hade dock oturen när jag kom hem från jobbet att jag tappade en guldfärgad knapp från min rock rakt ner i ett hav av gula löv, men envis som jag är så gav jag inte upp utan hittade knappen till slut. Jag måste ha sett väldigt rolig ut när jag gick och sparkade löv och pratade för mig själv.

November är inte en favoritmånad hos mig av flera anledningar, den är mörk, regnig och ganska trist. Den främsta anledningen till att jag ogillar november så starkt är att det är månaden då vår mamma dog av bröstcancer.
Jag körde ut min särbo med barn till Arlanda igår för de skulle resa iväg på höstlovet och när jag på väg hem igen kom i höjd med Norra Kyrkogården i Solna så bröt jag totalt ihop i bilen. Det har gått snart 11 år sedan mamma lämnade oss men sorgen är fortfarande så stark. Vår mamma var så vacker, galen, rolig, stark och humoristisk, jag kan göra listan längre men för att sammanfatta det, hon var helt fantastisk. Den sorg som kan drabba mig ibland är som ett knytnävsslag i magen, luften går ur mig och tårarna bara rinner. Tanken på att hon inte finns i fysisk form längre blir så svår att greppa, det är lite som att tänka på att universum är oändligt. Jag kommer aldrig kunna känna hennes doft eller ta upp mobilen och bara ringa henne och tjattra lite. Kan känna en sån avund mot de vänner som fortfarande har sin mamma i livet och jag kan bli så provocerad när de tycker att ”mamma är så jobbig”, var tacksam för att just er mamma fortfarande finns i livet för det kan förändras snabbare än vad ni tror.

Det finns så mycket jag ångrar att jag inte berättade för mamma när hon fortfarande levde, och det kommer jag inte få tillfälle att göra. Fick inte chansen att berätta för henne hur mycket jag älskar henne och hur viktig hon var/är för mig även om det fanns stunder när jag suckade högt av irritation eller hyperventilerande av ilska. Mamma kommer alltid vara min förebild. Hon var som en eldig italienska trots att hon inte hade en droppe av italienskt blod i sig. Hon var som en lejoninna när det kom till familjen, hon skyddade oss barn till 1000%, ingen skulle tro att de kunde ge sig på oss ostraffat. Och det gällde alla. Precis som solen har sina fläckar så hade även mamma sina mindre charmiga egenskaper men det spelar ingen roll, hon var grym! Hon var matriarken, vår familjs naturliga ledare som höll ihop oss. Hon är för alltid saknad och älskad.

Det jag vill säga är att vi ska uppskatta det vi har när vi har det för en dag kan det bara borta. Vänta inte med att säga ”Jag älskar dig” till de som du älskar, det är bättre att säga det en gång för mycket än en gång för lite.

Ta hand om er!

Kram

Michaela

höstlöv

Annonser

Dags för en självrannsakan kanske?

Det är lite roligt det här med hur vi själva uppfattar oss jämfört med hur andra uppfattar oss, det kan skilja sig som natt och dag. Ska berätta om en händelse nu i helgen som fick mig att göra en självrannsakan.

Jag och min särbo åkte i söndags på en liten biltur och hamnade ute där min bror och svägerska bor, och det blev en Gevalia, ett oväntat besök. Vi hade turen att min bror och svägerska var hemma och vi fick njuta av sällskapet och fika. Vi hade inte träffats alla fyra på länge så det fanns mycket att prata om. När vi var där så upplevde jag mig som så kärleksfull och härlig mot min särbo, lugn och harmonisk. Nästa dag ringde jag min svägerska och tackade för den härliga fikan och passade då och fråga henne om gårdagen, hur hon hade upplevt både mig och särbon.

Hon berättade då ärligt att hon upplevde min särbo precis som vanligt, en härlig norrlänning och då frågade jag henne hur hon hade upplevt mig. Hon svarade på förvånande, ”vill du att jag ska vara ärlig?”, och jag svarade såklart ja på den frågan.

Hon berättade att hon upplevt mig som ganska kall och avvisande och jag fick inte fram ett ord! Hur kunde det vara möjligt när jag själv tyckte att jag var så härlig?! Vi började båda två att skratta som galningar och hon sa att om det jag visade i söndags var min fluffiga och härliga sida så vill hon inte vara i samma i rum som mig när jag är hård. Hur kunde jag uppfatta mig själv så fel?! När jag senare gjorde en självrannsakan av mig själv så kan jag förstå att hon uppfattade mig på det viset, men det är inte på något sätt så jag vill uppfattas.

Jag är så tacksam för att hon vågade vara ärlig med mig och berätta så jag kan få en möjlighet att göra om och göra rätt. Vet vad det bottnar i och jobbar på det. Ibland behöver vi hjälp utifrån för att få insikt om beteenden som inte gör oss rättvisa, och då är det viktigt att kunna ha ärliga människor att fråga. Jag tog inte inte det här som någon kritik eller angrepp på min person utan precis tvärtom, ett tecken på att hon verkligen tycker om mig och vill mig mitt bästa. Att vi sen kunde skratta åt det var förlösande. Men det är skillnad på hur vi själva tror att vi är mot hur motparten uppfattar det, ni kan ju alltid fråga era partners eller barn så kommer ni nog få ett ärligt svar…

Så det är kanske dags för en självrannsakan? Det är väldigt intressant att få höra hur vi uppfattas av andra.  Och jag kan ju passa på att nämna att min särbo inte upplevde mig på det sättet men det är kanske för att vi är så vana med varandra…

Ha det gott!

Kram

Michaela

Att kunna känna tacksamhet

Den senaste veckan har gått och tänkt på det här med tacksamhet och vikten av att kunna känna sig tacksam för det som vi har i våra liv. Det är ju inte helt ovanligt att vi har en strävan efter något bättre som tex ett nytt jobb, nytt boende eller en ny kärlek i livet, listan kan göras oändligt lång. Så varför är vi aldrig nöjda? Vi ser inte skogen för alla träden, och börjar vi verkligen titta på vad vi har så har vi det rätt bra egentligen.

Har pratat mycket med en väninna om det här med tacksamhet och hur man kan vända på sitt tankesätt så det blir positivt, att börja uppskatta och njuta av det som finns i våra liv istället för att fokusera på det vi inte har. Att kunna känna tacksamhet är att kunna känna och ge kärlek, och det du ger av kärlek får du tillbaka. Det kallas Law of Attraction, det är så enkelt men ändå så svårt för att om det ska ge utdelning måste det baseras på kärlek. När du är i kärlek så attraherar du andra människor till dig, du vibrerar på en frekvens som drar till dig likasinnade. Som ett exempel, bittra människor attraherar andra bittra människor till sig, kaka söker maka. Det här är inget nytt fenomen, men det finns många fördomar om det. Jag kan bara säga att när jag förstod vad LOA var och hur det fungerar så har det hänt massor av bra saker i mitt liv. Jag påminner mig hela tiden om saker jag är tacksam över och det får mig att må bra och vara i en bra känsla. Jag tar ansvar för eget välbefinnande och skyller inte på att det är ditten eller dattens fel att jag mår dåligt, för om datten får mig att må skit är det för att jag tillåter det.

Det jag har förändrat är att vända det negativa till att bli något bra, jag vänder på tanken. En förändring börjar alltid hos mig själv och sen när andra människor märker vad som händer med mig så vill de vara i min närhet. Men ser vi bara det negativa i allt och alla så drar vi till oss mer av den varan. Den svenska avundsjukan håller oss tillbaka från att känna lycka och tacksamhet, vi jämför oss med vänner, kollegor, vänners vänner osv och tycker att alla har det så mycket bättre än vad vi själva har när vi saknar förmågan att uppskatta det vi själva har. Men blir vi lyckliga av det? Nej, snarare mer olyckliga och bittra.

Självklart är det svårt att vända något som upplevs som helvetet på jorden till något bra, det vet jag också och har full förståelse för det. Men tänk om det det var så att du inte fick det jobbet du ville ha för du kommer få ett ännu bättre jobb? Eller tänk om den lägenheten du budade på blev för dyr och gick dig ur händerna för att en bättre lägenhet kommer komma din väg? Använd ”tänk om” när det uppstår situationer som är svåra att hantera, se vad som händer för det kostar inget…

I mitt förra blogginlägg skrev jag om mitt förhållande till min fd man och den relationen vi har idag och jag tror att en avgörande anledning till att vi har kunnat behålla en vänskap efter att kärleken tog slut är just att vi båda känner tacksamhet för det vi fick uppleva tillsammans, vi fick två helt magiska ungar och vi utvecklades tillsammans även om vi i ett senare skede utvecklades åt olika håll. Jag är så oerhört tacksam för att han kom in i mitt liv och lärde mig så mycket om livet, det kommer jag alltid vara. Vi upplevde både kärlek och sorg, himmel och helvete men vi valde att inte slås ned av det utan finna styrka i det. Han kommer alltid vara en fantastisk pappa till våra barn och en härlig person, oavsett om jag eller han är i en annan kärleksrelation. Det finns ingen skuld eller skam kvar mellan oss utan vi har en ren relation och jag kommer alltid känna kärlek och tacksamhet till honom, så är det bara. Jag kan ärligt säga att jag önskar honom det absolut bästa i livet för det är han värd.

Börja fundera på vad du är tacksam över och försök känna det i hela kroppen och se vad som händer, det kanske händer helt fantastiska saker, vem vet? Vill du läsa mer om det här så kan jag varmt rekommendera Rhonda Byrnes bok Kraften, den är min nya bibel.

Ta hand om er!

Kram

Michaela

Skilsmässa och ohanterliga känslor

När jag träffade min fd man första gången 1998 visste jag att han var mannen jag skulle gifta mig med, jag bara visste det. Vi gifte oss två år senare, år 2000, och jag var helt övertygad om att vi skulle vara tillsammans resten av livet. 2001 och 2003 föddes våra helt underbara barn, vi hade skapat en kärnfamilj och jag kan bara svara för mig själv men jag njöt av familjelivet. Det fanns fortfarande inte en tanke på att det fanns en risk att vi kanske skulle gå skilda håll.

I december 2010, några dagar innan vi skulle åka iväg till Thailand i 3 veckor så kom beslutet att gå skilda vägar, det var något som vi då hade pratat om i flera år men inte kommit till skott med. Det hela var odramatiskt och vi beslöt att inte säga något till barnen förrän vi kom hem till Sverige igen, och det blev en bra avslutning på nästan 13 år tillsammans.

Det svåra i att gå igenom en skilsmässa var inte själva separationen från min fd man utan de känslor av misslyckande, skuld och skam jag kände inför det faktum att vi faktiskt inte klarade att hålla ihop familjen. De stora förlorarna i mina ögon var barnen som nu skulle behöva leva efter mamma/pappa-veckor, uppdelade högtider, semestrar osv. Jag hade misslyckats som mamma kort och gott. Det jag inte tog med i beräkningen var att barnen inte upplevde det på samma sätt, de var ganska coola i den nya situationen. Visst knorrade de ibland men på det stora hela var de tillfreds med livet. Det som säkert underlättade det hela var att jag och x-mannen hade en superbra relation och kunde vara precis som förut med varandra, enda skillnaden var att vi inte bodde ihop längre. Sen bodde vi några portar ifrån varandra och barnen kunde komma och gå lite som de ville….  Jag är medveten om att vi hade en väldigt enkel och smärtfri skilsmässa, och det är jag otroligt tacksam över för det kan lika gärna vara precis motsatsen.

Över tid så minskade mina ohanterliga känslor, men det tog tid. Även om jag än idag tycker att det är barnen som är förlorarna i en skilsmässa så kan jag uppleva att våra barn ändå har det väldigt bra, de har en mamma och en pappa som är mycket gladare och kan ösa kärlek över dem varann vecka. Idag finns inte känslan av misslyckande, och det känns bra även om kärnfamiljen är splittrad.

En reflektion, idag finns det så många olika familjekonstellationer och vem bestämmer vad som är rätt eller fel? En familj behöver inte styras av blodsband utan det handlar i grund och botten om kärlek, kärleken till familjen hur den än må se ut och varandra.

Kram!

Michaela

Familj

En helg i det tysta

Wow, vilken helg vi hade! Iallafall där jag var hade jag strålande sol och ett höstväder som var taget som ur en Hollywood-produktion och det var helt magiskt.

Nu i helgen gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge men definitivt kommer att göra om flera gånger. Jag spenderade helgen med mig själv, helt själv. Inga barn, knappt någon telefonprat och inga sena kvällar. Anledningen? Jag ville checka in i mig själv och komma i kontakt med mitt inre för allt som oftast är jag bara är uppe i huvudet.

Jag satt nere vid vattnet och mediterade, lyssnade på vågorna, gick på promenader och mumlade för mig själv. Kan inte säga att jag njöt av mitt eget sällskap hela tiden, det fanns stunder när jag höll på att gå av och inte visste vilket ben jag skulle stå på. Jag ville ibland bara springa därifrån så fort jag bara kunde, bara planlöst ringa någon eller titta på en film. Men vilket resultat det blev när jag stannade kvar i mig själv, helt fantastiskt! Jag får sällan tid att spendera med mig själv och nu få en hel helg var något jag verkligen behövde. En lyx att få vara helt ensam och inte bli störd av något eller någon. Jag fick tid att reflektera över livet och var jag är på väg, vad jag vill och vad jag vill förändra i livet. Och vad som är viktigt just för mig i mitt liv. Viktiga frågor att ställa sig själv med jämna mellanrum och samtidigt ifrågasätta hur livet ser ut idag. Svaren på de frågorna kommer inifrån, inte från huvudet. När vi lever så hektiska och stressiga liv glömmer vi ofta bort att reflektera inåt, vilket är som jag ser det en viktig del i det allmänna välbefinnandet. Skulle jag hårdra det så skulle jag säga att vi behöver inte huvudet, bara hjärtat men det skulle se bra konstigt ut! Hur många beslut har vi inte fattat med huvudet för att sen upptäcka hur fel det var, att om hjärtat hade fått bestämma hade det sett annorlunda ut? Eller ska jag säga magkänslan? Det är ingen skröna eller osanning att sanningen finns inom oss, vi har svaren inom oss om vi vågar lyssna men det kan vara smärtsamt också då svaren inte är de vi förväntar oss.

Kontentan av den här helgen i tystnad och reflektion inåt är jag känner mig lugn och trygg, och jag ska försöka vara i det så länge jag kan för min egen skull. Jag är själv ansvarig för hur jag mår, och det är upp till mig om jag väljer att antigen reagera eller agera på saker som kommer till mig. Det är jag som väljer om någon eller något får såra mig, det är upp till mig. Vet att det här kan upplevas provokativt men jag hoppas att det sätter igång tankeverksamheten för när vi börjar känna börjar vi också leva. Det är inte fel att tänka så länge det finns en känsla i det. Ganska sköna insikter, eller hur!

Ha det gott!

Kram

MichaelaOktobersol