What´s the password?

Happy Valentines Day till er alla! Hoppas ni får en mysig dag oavsett hur ni väljer eller inte väljer att fira den.

Har varit här nere nu ett tag och och kommit fram till en massa bra och mindre bra saker med mig själv. Det jag trodde att jag skulle ha svårast med är det det som har gått lättast, den biten att behöva umgås med mig själv 24/7. Helt ärligt så tycker jag att det är väldigt skönt att få vara ensam och bara behöva ta hänsyn till vad jag vill. Det var så länge sedan jag satte mig själv i första rummet och det är lite som att upptäcka mig själv igen. Det finns inga störande moment utan jag kan i lugn och ro höra mig själv tänka. Visst har jag haft stunder när jag nästan försökt hoppa ur min egen päls men efter djupa andetag släpper den obehagliga känslan och lugnet infinner sig igen.
Har hittat min inre röst igen, den kraft som jag en gång i tiden haft men som alltid funnits där.
Helt plötsligt en morgon står jag i receptionen på hotellet och bokar en scooter! Jag, köra scooter?! I Thailand där de kör som galningar och dessutom på fel sida? Japp! Har åkt runt och sett en helt galet vacker natur och ätit god mat på små typ ”hål i väggen”-resturanger. Har verkligen njutit av inte sitta med gamnacke och tittat ner på en skärm på telefonen utan tittat upp och nyfiket sett vad som händer runt omkring mig. Och det genomgående som har hänt är att de som kommer in på restaurangerna eller vilket ställe jag varit på frågar direkt ”What´s the password? och sen förlorar de sig i cybervärlden. Det Facebookas, mailas, rings, sms:as, you name it! Familjer, par eller de som kommer ensamma, ingen pratar längre med varandra för alla sitter med sina gadgets och låter omvärlden veta att de existerar på nätet! Helt galet!
Här kommer tvisten, vi reser kors och tvärs över världen, läser böcker om att ”hitta oss själva” eller meningen med livet men hur ska vi kunna göra det när vi hänger över en skärm hela tiden istället för att titta upp och vara närvarande i det som händer omkring oss här och nu? Är vi verkligen så upptagna med att bevisa vår existens på nätet att vi aktivt väljer bort att leva i nuet? Hela tiden ska det tas foton som ska publiceras någonstans i ett socialt forum, illusioner av lycka och framgång som ska beskådas av andra? På ett sätt lever här och nu när vi ständigt har tillgång till någons Wi-Fi och kan posta händelser som sker här och nu men vi hinner inte njuta av känslan innan nästa grej ska fotas och publiceras. Vi matar och blir matade med illusioner av nuet hela tiden men stannar inte upp och njuter utan är hela tiden på väg mot något nytt. Och sen alla dessa Selfie-sticks som sticker upp i luften överallt! Skjut mig!

Ska snart ut på sjön, eller havet då, och jag ska njuta av båtfärden och det jag ser omkring mig utan att fråga efter ”the password”… För självklart finns det Wi-fi på båten, hade jag trott något annat?!

Ha en underbar Valentines!

Kram
Michaela

Annonser

2016, det här kommer bli ett bra år!

IMG_3278

God fortsättning och jag hoppas att 2016 kommer bli ett väldigt bra år med allt vad det innebär, det kan ju inte gärna bli värre än både 1014 och 2015…
De senaste två åren har av olika anledningar varit ganska turbulenta för mig och jag var väldigt trött i slutet av förra året rent mentalt och kände att jag behövde göra något för mig själv för att hitta tillbaka till mig själv igen, hitta nyfikenheten och glädjen som lyste med sin frånvaro. Ladda batterierna och fylla upp mig kraft.
Men hur? Vad skulle jag göra? Insåg snabbt att jag behövde komma ifrån mitt vanliga liv här hemma och åka någonstans där jag fick vara ensam och ostörd med mina tankar, byta de gamla intrampade hjulspåren mot nya outforskade stigar så jag bokade i början av december en flygbiljett till Thailand och den 25 januari lämnade jag Sverige och jag kommer hem igen den 25 februari. Det här inlägget skriver jag från ett hotell långt ifrån de vanliga turiststråken i en lugn och rätt sömnig miljö, vilket är perfekt för mig. Här kan jag tänka utan att bli störd eller avbruten, jätteskönt. Innan jag åkte skrev jag ner
några frågor som jag ville ha svar på och som jag arbetar med varje dag. Här får jag tid och ro att gå inåt, något som är svårare på hemmaplan med allt som ska göras.
Det jag har upptäckt nu när jag är här nere är att trots att jag är ensam så känner jag mig inte ensam, jag var rädd för att ensamheten skulle bli svår men tvärtom, jag njuter av den. Jag t.o.m njuter av att äta både frukost och middag i ensamhet, det trodde jag inte var möjligt. Har alltid tyckt lite synd om personer som äter själv för att det ser så tragiskt ut, som att de inte har några vänner att hänga med. Men vad vet jag om det egentligen? Absolut ingenting!
Jag är toklycklig över att det finns Internetuppkoppling här på hotellet och jag kan prata med mina nära och kära hemma, speciellt mina barn som jag saknar helt enormt mycket.
Jag var till i går den enda svensken på hotellet men nu har det kommit tre nya familjer och det känns nästan lite jobbigt, men vi måste ju inte vara sociala med varandra bara för att vi kommer från samma land…
Får den luftspalt jag behöver från vardagen där hemma för att kunna tänka, andas och utmana mig själv, och det är jag enormt tacksam för. Känner mig stolt att jag på egen hand tagit mig ända hit utan att missa plan, boka hotell på fel dagar osv för det är ingen självklarhet. Fråga de som känner mig, jag är ju lätt förvirrad i vanliga fall.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har den här möjligheten och att det kanske inte tillhör vanligheterna att med kort varsel kunna resa iväg, men jag har en fantastisk fd man som bara sa ”Gör det du måste göra, jag fixar barnen” och en så bra arbetsgivare som gav mig ledigt. Vill bara säga tack, ni är underbara.

Ta hand om er så ses vi igen inom kort, skrivarglädjen börjar komma tillbaka så ni behöver inte vänta länge på nästa inlägg.

Kram!
Michaela