Självupptagna gnällspikar, håll er borta!

Jag tror att vi alla har minst en sån här person i vår bekantskapskrets som suger musten ur en. Det jag syftar på är de självupptagna gnällspikarna som endast tänker på sig själva och har noll förståelse för sitt eget beteende.
Det är sällan som jag blir så fly förbannad som när gnällspikarna visar sitt fula tryne, de som har allt men ändå finner anledningar till att dra på sig offerkoftan och bete sig fruktansvärt illa. Att inte kunna se längre än vad näsan räcker! Bara av att tänka på det blir jag förbannad igen.

Pratade med en väninna igår som ringde mig som var ledsen och arg på sin man. Hennes man som jag känner mycket väl har ett ganska krävande arbete och har inga problem med att ta med sig jobbet hem vilket påverkar hela familjen negativt.
Hon berättade igår att de hade varit och handlat mat och deras yngsta barn hade
velat ha en glass vilket han inte fick och då blivit så där arg som barn kan bli när de inte får sin vilja igenom. Hennes man hade då surnat till och iklätt sig offerkoftan och börjat sin utläggning om att det är minsann alltid han som betalar när de köper mat, att allting bara är problem, att allting är så jobbigt. För honom, ska jag då tillägga.
När de sen kom hem och det var dags att börja med middagen gick mannen och satte sig i soffan och slog på TV-n medan min väninna fixade med middagen, pratade med sonen som fortfarande var trulig och sur för att han inte fick en glass, försökte få till en god stämning inför söndagsmiddagen med de stora barnen.
Hennes mans bidrag var att zappa på TV-n och sen gå ut och grilla.
När allt sedan var grillat och klart hade han inga problem med att sätta sig vid dukat bord och förpesta stämningen vid bordet med sin taskiga attityd.

När min väninna berätta det här för mig blev jag så arg på honom och hans jäkla skitbeteende. Det ska tilläggas att han när allt går hans väg är supercharmig och hur trevlig som helst. Vi har umgåtts mycket genom åren så jag känner honom väl och har sett den sidan av honom som hans fru beskriver, då det är inget taget ur luften. Det som snurrar i mitt huvud är ” Hur självupptagen och egoistisk kan en person vara”!? Han och jag varit i häftiga argumentationer vid ett flertal tillfällen och jag skakar bara på huvudet varje gång, vilken jävla mupp han kan vara.
Problemet är det inte går att nå honom, han lyssnar inte på någon annan än sig själv, avbryter när andra pratar för att han ska slippa höra vad andra säger för det kan ju vara så att det inte stämmer överens med hans uppfattning. Han är som ett barn i vuxen mans kropp som är oförmögen att se hur hans eget handlande påverkar andra och ta ansvar för sitt uppförande. Att ha självinsikt och ryggrad att be ursäkt för det han ställer till med är han lyckligt befriad från.
Som min väninna sa, det här är bara ett axplock av händelser i deras liv och hon är nu trött på att leva med honom och hans terror och har kommit ett steg närmare till att kasta in handduken. Även de äldsta barnen är ruggigt trött på honom.

Tror inte att min väninna är den den enda som lever med en person som är som elefant i en porslinsbutik men jag förstår hennes frustration över situationen.
Det jag kan göra är att vara ett stöd för henne vad hon än väljer att göra och försöka peppa henne. Och jag ska tillägga att även hon har ett arbete där hon är väldigt framgångsrik och har inte oceaner av tid men hon tar sig tid och släpper jobbet utanför ytterdörren.

De finns överallt, de egostinna gnällspikarna med trånga och stickiga offerkoftor, tyvärr. De kommer i alla dess former, åldrar och kön men de är lika osköna oavsett!

Ha en skön vecka och försök hålla gnällspikarna på avstånd!

Kram

Michaela

Elefant porslinsbutik

Annonser