Tack för allt min älskade hund!

Wow, imorgon är det den första juni! Tiden har gått så fort att det är helt galet, känns som om det bara var några veckor sedan jag kom hem från Thailand. Kan bara säga att jag längtar tillbaka dit, till det enkla livet utan alla dessa måsten som finns här hemma. Men som ordspråket säger ” Borta bra men hemma bäst”, här finns min familj och mina vänner, mitt jobb, mitt hem. Det jag kom fram till när jag var borta var att jag äntligen kunde känna var jag hörde hemma, vad som var och är mitt hem. Det har jag innan inte kunna göra för jag har känt mig så rotlös och rastlös, men nu vet jag och det känns så skönt.

Livet är dynamiskt, det går upp och ner, människor kommer och går och så vidare. Jag tog för drygt två veckor sedan bort min älskade hund som varit med mig i 12.5 år och det var bland det svåraste jag gjort. Presley har varit min absolut bästa vän, det finns ingen som på ett så kravlöst sätt överöst mig med kärlek som han gjorde. Han var en helt fantastisk hund som jag fick ynnesten att ha nära under de här åren. Han fick mig att skratta, älska, bli helt galen, sur, glad…. Han är den där speciella hunden som nu har satt ribban för hur jag vill att en hund ska vara. I all den här sorgen över att behöva vara en bödel och bestämma att hans liv var slut, han hade otroligt ont i sina leder och hade gått på smärtstillande medicin under flera år, så känner jag en sån enorm tacksamhet. Är så tacksam över att jag och min familj fick lära känna den här underbara pälsbollen. Han var och är alltid närvarande på ett eller annat sätt, när jag sticker nyckeln i dörren så förväntar jag mig att hans stora svarta nos ska vara det första jag ser men icke sa nicke. Kan sakna mig galen efter den sega kvällspromenaden när jag somnat i soffan och är så där vimmelkantigt trött för att sen få ner frisk luft i lungorna och bara njuta av Presleys sällskap. Vi var nästan jämt tillsammans och kunde kommunicera bara genom att titta på varandra, när jag var ledsen kom han och la sitt huvud i mitt knä eller la sig sked med mig i sängen.

Ni som har haft hund förstår vad jag menar, tomheten när kompisen försvinner och det svåra med att plocka undan matskålar, koppel och bajspåsar. När det blir så definitivt att hunden inte längre finns. En enorm sorg men mitt all den sorg så känner jag den här tacksamheten över att fått ha den här underbara hunden. Det kommer dröja ett tag nu innan jag skaffar mig en ny hund, det gör för ont när de försvinner. Jag ska rama in hans halsband som jag köpte till honom 2005 som jag sniffar på för att känna lukten av honom.

Ta hand om er!

Kram

Michaela

 

Annonser

Att vakna på fel sida..

Alla har vi dagar när vi önskar att vi inte klev upp ur sängen, de där dagarna när allt går fel och man är kantig som en igelkott och kan praktiskt taget inte vara i möblerade rum med andra människor. Igår var det min tur att vara en arg igelkott.
Kände redan när jag vaknade att det här skulle inte bli en skön dag, rynkan mellan ögonbrynen var djupare än Grand Canyon och jag hade inte ens kort stubin utan slagtändning. Varför? Kan inte svara på det. Om jag drömt en massa konstiga drömmar eller om det var en kortslutning i hormonerna, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag bara längtade efter att dagen skulle ta slut så jag fick gå och lägga mig och vakna upp till en ny dag, en bättre dag.

Igår hade jag inte förmågan att vända mitt dåliga humör till det bättre och tro mig, att jag försökte verkligen. Det var allt från att skriva tacksamhetslistor till mindulness, inget fungerade. Så varför är det ibland så svårt att vända sitt negativa humör till det positiva? Idag är jag glad igen och kan inte riktigt förstå varför jag gick bananas igår, det är för mig en gåta. Tyvärr fick alla i min omgivning sin beskärda del av morrhoppan och det känns inte helt rätt, kan ju alltid skylla på att jag är inte mer än mänsklig och ingen superkvinna som bara gör allt rätt och riktigt. Men fy satan vad de där dagarna är tuffa! Och sen blir det inte bättre när någon säger ”Ja det är upp till dig om du vill vara sur”! Snacka om att be om att bli bombad från jordens yta! Just sådana kommentarer när topplocket sitter löst är som att hälla bensin på en brasa, man flammar upp och blir galen.

Idag är det en ny dag och gårdagen känns väldigt långt borta, likaså det dåliga humöret men jag har några personer som jag bör be om ursäkt till. Sen hoppas jag att det dröjer länge innan jag vaknar på fel sida nästa gång…

Ha en fantastiskt härlig dag,

Michaela

 

Argbigga

Ja, livet är orättvist…

Förra veckan ringde en vän till mig för vad jag trodde boka in en lunch vi skulle ha efter påsk men det samtalet tog sig en vändning jag inte hade trott.
Den här personen har haft två riktigt tuffa år med kriser inom familjen, han och hans fru har gått igenom ett rent helvete vilket har slitit på deras relation, men sista tiden hade det lugnat ner sig och ett lugn infunnit sig. Då kom nästa käftsmäll då de fick beskedet om att frun hade fått obotlig och aggresiv lungcancer. Hela familjen hamnar i kris igen och min vän var av förklarliga skäl helt förstörd av många anledningar.
Det jag kände när jag pratade med honom var en ilska och en maktlöshet för att vi kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet, livet kan vara så jävla orättvist. Att den person som inte varit en rökare drabbas av aggressiv lungcancer endast 55 år gammal med små utsikter att gå vinnande ut striden med en motståndare som cancer är bara så fel, bara så jävla fel!
Det var nu de skulle njuta av de ljuva åren, barnen var utflyttade och de skulle få tid tillsammans. De köpte för ett par år sen en lägenhet på Mallorca och där är de så ofta som det bara går, de älskar att hänga där nere och bara få vara.
Jag sa till min vän att livet är så jävla orättvist, det var ju nu de skulle få tid för varandra och få ta igen sig och få tid att njuta. Och då händer det här, jag fattar inte. Cancer är demokratisk, den slår mot alla samhällsgrupper och åldrar men det gör det inte lättare att, jag kan nog ärligt säga att jag hatar cancer oavsett, den är vidrig. Att personer som gjort gott i livet ska drabbas är bara så fel, brukar säga att det finns så många elaka människor som inte gjort något bra i livet som rimligtvis borde stå först i kön för att drabbas men allt som oftast klarar sig från det mesta. Har fortfarande inte kommit till någon bra förklaring eller anledning till varför tex vår mamma var tvungen att kasta in handduken endast 62 år gammal och lämna fem barn, 10 barnbarn och pappa?

Att få besked som det här sätter ens eget liv i ett annat ljus, ta inte saker för givet och gör det bästa av varje dag. Kan låta som en klyscha men det är så sant för vi kan aldrig veta vilken av alla dagar som är den sista.
Min vän sa till mig med en röst som jag aldrig hört förut från honom, ”Michaela, livet är så kort” och jag höll där och då på bryta samman. Han har ju så rätt, alla de här sakerna som i vardagen som gör mig galen, tex när min särbo tar av sig skorna på alla tänkbara ställen och jag snubblar över dem och det kommer en harang av barnförbjudna ord ur min mun, vad spelar det för roll egentligen?
Eller när jag brinner av för att något av barnen har lyckats göra något mindre intelligent, so what?! Livet är för kort för att gå och vara arg på saker som inte spelar någon roll. Om vi gör det bästa vi kan varje dag och när vi gör fel, böjer på nacken och gör om och gör rätt så slipper vi ångra oss så mycket. När vi går in i diskussion eller argumentation, försök se helheten istället för att fastna i detaljerna.
Jag har en väldigt klok pappa som brukar säga till mig ”Mickan, välj dina fighter” och när jag hörde det första gången så fattade jag ingenting. Vaddå välja mina fighter?! Idag har jag en helt annan förståelse för den sättningen, ödsla inte energi på något eller någon som inte är värd det. Eller så kan man säga ”Don´t argue with stupid”.

Ha en fantastik långhelg och njut av familj och vänner och lägg energin på att göra gott!

Kram
Michaela

Fuck cancer