Säg aldrig något i affekt!

Säg aldrig något i affekt, för det kommer komma tillbaka and hit you in the face.

Min kloka storasyster sa de här orden till mig för några år sedan och de fastnade som ett tuggummi under skon, det är så rätt. Hur många gånger har vi i stridens hetta sagt saker som vi sen ångrar bittert? Ganska många skulle jag gissa. Och jag förstår varför det sker, när vi är förbannande och inne i en hätsk diskussion så slår vi där vi vet att det gör ont, och det är skönt för stunden att få in den där käftsmällen men sen när ilskan har lagt sig och man börjar komma till sans så får man ta också ta konsekvenserna av det, och det kan svida rejält.
Och varför tar jag upp det här nu? Jo, igår hamnade jag och min sambo i en diskusson, inget konstigt med det, vi är två olika individer som tycker olika och har olika uppfattningar om saker. Det som var problemet var att min sambo var frustrerad, irriterad och pressad och lät det gå ut över mig, och det är aldrig okej. Han behövde blow off some steam och vem stod där som en levande måltavla om inte jag. Vissa saker av det han sa var korrekta och det har jag inga problem med men sen var det allt som inte hade med mig att göra…
Jag i min tur kände mig orättvist påhoppad och angripen för ingen anledning och delade inte hans uppfattning om det han brann av på. Och det är just det här skon klämmer, att när vi är förbannande så vaknar reptilhjärnan och vi har svårt att se på saker på ett klart och nyktert sätt. Ofta blir vi självcentrerad och tycker att allt vi gör är rätt och alla andra har fel, vi sätter oss själva på en piedestal och kan inte ta in våra egna fel och brister. Allt det här förstår jag på ett teoretiskt plan men det är sjukt svårt, det är sjukt mycket svårare att hantera det när man hamnar i skottgluggen.
Jag blev såklart ledsen och sårad även om jag förstod att det 99% inte hade med mig att göra, men skadan var ju redan skedd. En stund efteråt så bad han om ursäkt för sitt uppförande, och det fick mig att känna mig bättre men åndå inte bra. Och jag vet att han sitter med en påse känslor som är svåra att hantera efter det han fick ur sig, även om han bad ursäkt och ångerfull.

Tyvärr är det såhär det ser ut i de flesta av fallen, den som står dig närmast får ta smällen av saker som oftast inte har med dem att göra. Men det går att förändra, säg inget i affekt. Bit dig i tungan, ta ett djupt andetag, eller hoppa på stället men avfyra inte orden som du sen får ångra. Jag har övat och övat och ibland går det käpprätt åt helvete, men oftast så går det bra. Men det är inte värt den lilla sekund av tillfredställelse som sedan blir timmar eller dagar av dåligt samvete.

Något värt att tänka på.

Ha en underbar helg och njut av ledigheten.

Kram!
Michaela

Fuck cancer!

14:57 idag fick jag ett besked som jag inte var beredd på, och hade hoppats att jag aldrig skulle få. En god vän till mig berättade att hans fru hade gått bort i cancer och jag blev så otroligt ledsen, för hans skull, deras barn och hela situationen.

Det var inte alls meningen att den här texten skulle handla om det, jag hade helt andra planer för vad jag ville skriva men det kom helt av sig.
När jag pratade med min vän i våras och han berättade om sin fru så sa han till mig ”Mickan, livet är för kort. Lägg inte energi på det som inte ger något, lev med den du älskar och bråka inte om skitsaker”. Självklara och enkla deviser men väldigt svårt att leva efter, för om jag ska vara helt ärlig så har jag idag varit irriterad på min sambo, och nu när jag försöker komma på vad det var så är det tomt i huvudet. För vad spelar det för roll egentligen? Vi lever, vi har precis som alla andra människor ”ups and downs” i relationen men på det stora hela väldigt bra tillsammans.
Fick bara ett helt annat perspektiv på saker nu när det här besked kom till mig, i mitt fall var det bara i-lands problem som inte är betyder något, det är bara livet med vad det innebär, inget livsavgörande.

Jag har varit med om det här men det var inte min livskamrat som förlorade kampen mot cancer utan det var min mamma, men det berör alla i en familj. Min pappa förlorade sin fru och mamman till hans barn och vi barn förlorade vår stöttepelare och underbara mamma, men sorgen och smärtan var otroligt tuff och svår. Kan bara prata för mig själv men jag hoppades hela tiden på att jag skulle vakna upp från en jävligt grym mardröm, men jag vaknade aldrig. Snart är det snart 12 år sen det hände och smärtan har jag lärt mig att hantera och leva med men det som är svårast är sorgen och saknaden. Så många gånger jag vill ta upp telefonen och bara ringa och snacka lite skit men mitt i rörelsen så stannar jag, för det går inte att ringa till mamma. Jag pratar med henne ofta men får inga svar, jag drömmer fortfarande om henne och kan ibland förnimma hennes lukt. Hon är i allra högsta levande bland oss syskon och pappa, vi pratar ofta om mamma och hon saknas oss.

Vill bara upprepa det min vän sa till mig, ”Mickan, livet är för kort. Lägg inte energi på det som inte ger något, lev med den du älskar och bråka inte om skitsaker”, lev livet och försök göra det bästa av det. För vi får bara en chans, livet går inte i repris.

Ha hand om er.

Kram!
Michaela

Ibland är upp, ibland är det ner…

Igår kväll var jag och min sambo på ett event där bla Papilly presenterades, och för er som inte vet det så har jag varit en del av Papilly från när det var ett embryo tills i våras då jag valde att gå ur styrelsen för att kunna låta nytt blod komma in i bolaget. Men jag måste säga att jag känner en enorm stolthet att jag vara med på en spännande resa i ett ämne som är så viktigt och att bolaget har kommit så långt.

Papillys VD, Erik Lissner, höll i presentationen och det jag reflekterade över var hur vi människor inte vill ta till oss kroppens signaler om när systemet praktiskt taget skriker ”Overload”, utan vi har alltid olika bra förklaringar och omskrivningar för hur vi mår men vi vågar inte säga hur det egentligen är och hur vi mår.
Det är viktigare att posta happy pictures på sociala medier och visa upp en lyckad fasad än att vara ärlig. Allt verkar handla om att sälja en bild av sig själv som framgångsrik både i business och privat, men hur ser det ut bakom fasaden då? Sitter inte de flesta av oss med samma typ av känsloregister? Kanske drar jag alla över en kam men jag har dagar när jag bara vill dra täcket över huvudet och ligga grina för jag känner mig så misslyckad på alla fronter. Misslyckad över att jag och min fd man inte lyckades hålla ihop det, att barnen får två boenden, att jag har fått rynkor och hängrumpa, att jag är sjukt dålig på att planera osv… Det finns oändligt mycket att känna sig misslyckad över men det går inte att förändra historien, bara framtiden.
När de här tankarna maler i huvudet så känner mig som en ballong som någon sugit luften ur, helt tom på energi och kan inte vara tacksam för något. Det jag vet när jag känner mig så här är att jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra in i väggen för det kommer bara göra att jag mår sämre, och dessutom har jag ett jobb att sköta. Och det brukar kännas bättre när jag jag får andra saker att fokusera på än mig själv och var jag befinner mig rent känslomässigt. Det låter väldigt motsägelsefullt när jag precis skrivit om att vi inte lyssnar på kroppens signaler men jag vet att jag inte är på väg mot den berömda väggen utan en människa med toppar och dalar. Och jag om någon borde ju veta skillnaden, eller hur?
Är det något jag har lärt mig om livet så är det att det är inte bara svart eller vitt, utan det finns även gråskalor och massor av olika kulörta färger, och det är väl tur det. Ombyte förnöjer, så är det bara.

Nu ska jag ta helg och hänga med min sambo och jag önskar er en härlig helg.

Kram!
Michaela

Barn är en gåva?

Nu är det måndag och lugnet börjar infinna sig nu när våra fyra barn har lämnat skeppet för att spendera veckan hos sin pappa och mamma. Låter mer allvarligt än vad det är men så är det för barn med skilda föräldrar, varann vecka är det som gäller, iallafall i hos oss.
Och handen på hjärtat, just idag är jag i behov av lugn då förra veckan var rätt tuff och körig. Det finns både fördelar och nackdelar med att ha delad vårdnad, men oftast längtar jag mig blå efter mina helt galna tonåringar och blir överlycklig när de kliver över tröskeln och ropar ”Mamma, vi är här nu”!
Men det finns även tillfällen när jag ställer mig frågan ”var det verkligen en genomtänkt idé att skaffa barn”? Gissar att den frågan ställer sig de flesta föräldrar när man bara är sjukt trött och helst bara vill gå och lägga sig och dra täcket över huvudet och sova ett par hundra år…
En kompis till mig sa till mig när vi pratade om det här med barn att det där ”finstilta” var det inte någon som upplyste honom om, och jag höll på och skratta ihjäl mig. För vem vill bli upplyst om innan man skaffar barn om slitningarna mellan föräldrarna som uppstår pga nätter utan sömn, när samtalsämnena krymper till att bara handla om barn, kläder som aldrig är utan kladd, leksaker överallt och en Polar-kaka som är nedtryckt i DVD´n.
Småbarnsåren är fyllda med massor av glädje och det är helt underbart att se sina barn växa, men det finns en baksida på allt. Baksidan är att man helt enkelt växer ifrån varandra och kärleken tar slut och barnen blir varannan veckas-barn antingen med en förälder som inte träffas någon ny eller med en förälder som träffat ett annat s.k startpaket (startpaket=person som redan har barn).

Jag och mina fyra syskon var i lördags uppe hos vår pappa för att umgås och lite försiktigt börja prata om vad som kommer att hända den dagen pappa checkar ut för gott så att säga, och det var en utmattande upplevelse och insåg att om vi kommer bli ovänner på riktigt, vi syskon, så är det när arvet ska fördelas mellan oss. Hur många känner vi inte där syskon blivit ovänner över en natt för pga pengar? Det blev några hårda ordväxlingar mellan oss syskon och där satt vår pappa och såg hur hans barn bråkade om det han och vår mamma har arbetat hårt för. Det kändes inte särskilt bra någonstans faktiskt. Vi är fem barn som är väldigt lika varandra men totalt olika i våra personligheter, vi har våra starka vackra sidor, och de sidor som är mindre beundransvärda.
Var helt slut när jag kom hem på kvällen och det snurrade en miljon tankar i huvudet och det var en befrielse att få krypa ner i sängen och bara somna.
Jag älskar mina syskon över allt annat, älskar när vi får tillfälle att träffas och skratta och ge varandra tjuvnyp och det vill jag aldrig ska förändras oavsett vad som händer men inser att det kan komma att bli svårt men jag håller tummarna!

Ha en fortsatt fin vecka så ses vi snart igen.

Kram!
Michaela