Medium Beige och höstdepp…

host

Suck, stön och bläää…. Just nu är jag inne i en period när jag tycker att allt är bara är trist och tråkigt, vilket är jättekonstigt för jag är egentligen inne i en superspännande period, iallafall när det gäller jobbet. Men det är alltid så här för mig hösten, blir alltid lite ”down” när hösten gör entre på riktigt, men det brukar inte hålla i sig så länge men när jag är i det är det bara usch,fy och blä. Tror det har med mörkret att göra, känns som Mio Min Mio och Riddar Katos rike…

Igår morse stod jag inne badrummet och skulle sminka mig och kunde bara se de stora mörka ringarna under ögonen och hur ansiktet INTE trotsar tyngdlagen och tittat ner på min foundation och mitt i min självömkan så kunde jag inte annat än att brista ut i ett befriande gapskratt! Min foundation heter ”Medium Beige”, kan det bli mer mellanmjölk!? Jag är inte ens light beige eller fabulous beige, jag är bara medium beige! Jo, jag tackar jag! Hysteriskt roligt! Min sambo förstod inte det roliga i det, eller så hade han bara svårt att höra vad jag försökte få fram mellan skrattattackerna, eller båda.
När jag är inne i de här perioderna får jag nästan tunnelseende och ser ut som Björn Borg, använder bara den svarta penseln och allt handlar bara om mig, blir väldigt ego och självcentrerad. En ganska ohärlig tjej att vara runt faktiskt.

När jag har pratat med mina kompisar så verkar många vara inne i en period som är tuff, både med jobb och privat. Det är mycket som ska göras och hinnas med, men dygnet har fortfarande bara 24 timmar. Det är inte många veckor sedan vi fortfarande var inne i sommarfasen och satt ute och fikade och njöt av solen, och nu håller vi på och förbereder oss för att gå i ide och komma ut igen i vår.
Vi här uppe i Norden måste vara av ett hårt och segt virke för att klara av mörkret och kylan, just nu vill jag bara vara en flyttfågel och dra iväg mot sydligare breddgrader. Och som grädde på moset så är det vintertid snart! Ja, ni märker ju att det bara är den svarta penseln som är i farten, med inslag av några gråskalor.

Nu ska jag gå ner i källaren och damma av dunjackan så den är klart för användning!

Ha det absolut bäst.

Kram!
Michaela

Annonser

Rotlöst släktträd

slaktrad

På senare tid har jag börjat intressera mig för släktforskning och om det har med åldern att göra lämnar jag osagt, men jag har alltid känt mig rotlös och lite som en nomad. Har haft svårt att sätta ner bopålen och slå mig till ro, utan haft ett mönster av att flytta med 2 års mellanrum. Sedan 1998 har jag bott på 15 olika adresser och har svart bälte i packa effektivt i flyttkartonger. Om jag får säga det själv så är jag grym på att organisera upp allt inför en flytt. Men varför har haft så svårt att stanna kvar på ett och samma ställe, och varför har jag nu börjat få upp intresset för släktforskning? Svaret är ganska enkelt, för jag vet väldigt lite om mitt ursprung.
Min pappa och hans bror kom från Finland till Sverige 1942 under kriget, de var så kallade krigsbarn, och hamnade hos vad som kom att bli pappas ”mamma” och ”pappa”. Pappas bror var i Sverige i cirka två år innan han blev skickad tillbaka till Finland och farmor, men pappa blev kvar. Det fina är att pappa och hans bror har hållit kontakten med varandra under alla dessa år och träffats med någon form av regelbundenhet samt skrivit brev till varandra, idag är breven utbytta mot mail vilket har underlättat det rejält. Och Google Translate…
Jag har börjat maila min farbror för att få veta mer om vår släkt och det känns fantastiskt. Jag och mina syskon har två kusiner varav den äldsta har jag nog aldrig träffat, men jag planerar att inom en snar framtid att ta med mig barnen och åka över till Finland och träffa släkten, eller den släkt som fortfarande är i livet. Jag har ett behov av att undersöka vad jag kommer ifrån och hur vårt släktträd ser ut, har börjat att bygga på trädet men inte kommit så långt men det jag har lyckats klura ut är riktigt spännande.
Sen har vi mammas sida också. Morfar var från Holland och mormor från Boden, ja ni ser ju vilken salig blandning vi är. Mormors sida har jag inga problem att följa men med morfar tar det stopp, jag vet inte ens vad hans holländska efternamn var, och det får jag inte fram någonstans. Så har jag lite arbete framför mig att ta tag i.
Det här med att inte veta riktigt var jag kommer ifrån och inte känna min släkt och mer om mitt ursprung gör mig lite vilsen, och då kan jag bara ana hur pappa känner sig. Jag intalar mig själv att när jag får veta mer om släkten så kommer min känsla av rotlöshet minska, men där kan jag ha fel. Vem vet? Kan bli sotis på de av mina vänner som har koll på sina släktträd oavsett om det bara består av kungar eller gatsopare, men de vet iallafall.

Det jag har förstått är att ju äldre jag blir, desto viktigare blir det att veta mer om mitt ursprung för att förstå vem jag är. Och det är ju lite spännande också, vet ju inte vad eller vem som kan dyka upp för en plats i trädet!

Ha en superskön torsdag och ta hand om er!

Kram
Michaela