Vad är det som händer, det här känns skumt?!

mobildetoxJag vet inte hur jag ställa mig till det här… Det är tyst och lugnt men så ovanligt! Helt plötsligt får jag massor av saker gjort för jag blir inte avbruten hela tiden, skulle kunna säga att jag är supereffektiv.
Känner mig lugn på ett bra sätt, inte stressad alls, bara tillfreds med allt. Så vad är det då som har hänt? Jo, jag har ingen mobil. Eller jag har en mobil men min operatör håller på att flytta mitt nummer så upp till vänster på skärmen står det ”Ingen service”, så inga ut- eller ingående samtal, bara tystnad.

Är det inte sjukt hur beroende vi är av våra mobiler? Det är ju inte så att livet stannar bara för att vi inte går att nå, det är precis tvärtom. Helt plötsligt är jag fri och har massor av tid till övers som jag annars hade pratat bort. Nu har ju jag turen att jag kan ju ringa om jag har tillgång till Wi-Fi så helt avskuren från världen är jag ju inte, men det här är ju så skönt! Och inom någon dag eller två så kommer det inte stå ”Ingen service” i vänstra hörnet på mobilen så jag ska passa på och njuta av lugnet så länge jag kan.

Läste en artikel i någon tidning som jag nu inte kommer ihåg vilken det var, att vi är mobilzombies. Vi går konstant och tittar ner på våra mobiler och glömmer att livet pågår runt omkring oss bara vi tittar upp. Lite tragiskt att vi glömmer bort att leva livet och bara lever i mobilen.

Hur som helst så är jag sjukt nöjd över att inte mitt inte just nu styrs av mobilen utan jag är kapten på den här skutan. En liten mobil-detox skadar inte lite då och då.

Ha en superskön dag och försök lägg undan mobilen en stund och se vad som händer.

Kram!
Michaela

Annonser

Skolan är fortfarande inte en trygg plats

satsa-pa-skolan

I förra veckan hände en sak till en kompis dotter som är 12 år, och det fick mig att börja fundera på skolan och den miljö som barnen vistas i större delen av dagen, fem dagar i veckan. En miljö som enligt alla regelverk ska vara en trygg miljö för våra barn, men som sällan överensstämmer med verkligheten av randiga och rutiga orsaker.

Min kompis dotter blev mordhotad av en jämnårig tjej från en parallellklass, den här tjejen skriker ut i matsalen att hon ska mörda min kompis dotter. Alla som vistades i matsalen hörde det här och min kompis dotter blev ju livrädd såklart. Anledningen till det här var att den här tjejen hade på skoltid varit uppe i skogen och rökt tillsammans med en annan tjej, och trodde att kompisens dotter tjallat på henne för hon hade åkt dit på det. Ursäkta, en tjej som går i 6:e klass tjuvröker?! Och gets busted?! Och försöker skylla det på någon annan och samtidigt passa på och slänga in ett mordhot är bara så generalfel. Någonstans i den kedjan har det gått riktigt fel, om det är på hemmaplan eller någon annanstans spelar ingen roll. Det här en tjej på driv som skriker på uppmärksamhet, men gör det på helt fel sätt.
Min kompis och hennes man valde att polisanmäla händelsen och de fick prata med en otroligt vänlig och kompetent poliskvinna som bekräftade att de gjorde rätt i att ta kontakt med polisen, iom det så kopplas sociala myndigheter in. Den här kvinnan hos polisen sa även att det här är inget ovanligt scenario, skolmiljön är inte så trygg för våra barn och att 12-åringar mordhotar och sprider skräck är inte så ovanligt som vi vill tro. Det var ju skönt att höra, NOT!
Den här tjejen blev avstängd från skolan resten av veckan för hon hade fler incidenter på sin lista och då kommer själva knäckfrågan, vad ska skolan göra?
Ska hon placeras om, för det är ju trots allt hon som är själva problemet eller ska hon få kvar och skolan placerar om den tjejen som blev mordhotad?
Allt för ofta har vi kunnat läsa i media att skolor väljer att placera om den som blivit utsatt för mobbing och andra övergrepp hellre än att ta tag i roten till det onda, vilket i min värld är helt fel. Då indirekt ger så accepterar man dåligt uppförande och offrar hellre den som redan är utsatt.
Det här är inget nytt under solen men fortfarande är det ett problem, och vad krävs det för att komma till en lösning på det?
Och var kommer föräldraansvaret in i bilden? Uppenbarligen kan inte hemförhållandena vara de bästa.
En annan sak som ska nämnas är att lärarna är mer utsatta idag med i sin roll, de får ta mycket skit av eleverna och samtidigt står de där maktlösa mer eller mindre.
Och samtidigt får de elever som väljer att sköta sin skolgång stå tillbaka för de som missköter sig och beter sig som smågangsters, stäng av rötäggen ASAP och koppla in de myndigheter som behövs. Det handlar om barn som är på väg i helt fel riktning och behöver hjälp för att komma på fötter. De kommer annars bara sluta på ett sätt, missbruk, fängelse eller död. En ganska generaliserad bild, det är jag medveten om men jag vill skapa en debatt om klimatet i skolan.

Jag löser inte det här egen hand men ju fler som engagerar sig desto bättre, och jag vet att det är många som är engagerade men tydligen så är inte skolan så viktigt enligt våra politiker. Eller?!

Ha en fin dag och debattera gärna detta viktiga ämne!

Kram

Michaela

I just need one good one to stay

heartbreak

Satt igår och tittade på Lady Gagas show i halvtid på Superbowl, vilken kvinna! Hon är bara fantastisk, satt med hakan nere på bröstet och var helt blown away och när hon satte sig vid pianot och sjöng ”Million Reasons” så brast det bara för mig. Tårarna rann ner för kinderna och det kändes som om lungorna klämdes ihop. Det var mina tankar och ord som hon sjöng om, jag hamnade i någon konstig parallellvärld där allt bara stannade, det enda som existerade var hon, jag och ”Million Reasons”.

Förra veckan började det en istid här hemma, det har skurit sig rejält mellan mig och sambon och jag upplever att vi inte kan prata med varandra för vi är på olika våglängder, det blir bara att gräva sig djupare ner i våra hjulspår och jag går mer och mer åt det hållet att vi har passerat vårt bäst-före datum. Finns inte uppriktiga viljan att försöka vända den sjunkande skutan och modet att våga höra vad den andra säger så vad finns det mer att göra? Och just idag vet inte jag om viljan finns hos mig, är bara så trött på att behöva kämpa om allt. Jag vill inte dansa den här djävulsdansen mer, har dansat den för många gånger och nu är mina fötter fulla av blåsor jag trött på riktigt.
Det är inte så att det inte drabbar någon annan när vi hamnar i varsin skyttegrav, utan det är fyra barn som hamnar i korselden och mår piss, vilket är fullt förståeligt. Det är fan inte okej att två vuxna personer bråkar och att det går ut över barnen, men det är så det ser ut.
Ibland är det svårt att se vad som är bäst att göra för det stämmer inte med vad hjärtat vill, men är det något som alltid kommer fram är det sanningen, förr eller senare går rullgardinen upp, och det gör ont.
Vet att nästan alla har varit i den här situationen och vet hur jävla svårt det är att bara vara en människa med känslor ibland.

I’ve got a hundred million reasons to walk away
But baby, I just need one good one to stay

Den textraden får bli de sista för idag, orden har liksom tagit slut.

Ha en fin dag!

Kram
Michaela

Vaddå bonusfamilj? Good or bad?!

bonusfamilj

 

I måndags kväll satt jag med lite skräckblandad förtjusning i soffan och tittade på första programmet av ”Bonusfamiljen”, och jag var väldigt kluven när eftertexten rullades upp.
Jag har ju hängt med samma man sen jag skilde mig och det har i stunder varit ett rent helvete och sen precis tvärtom, ren och skär lycka.
Kände absolut igen mig i väl valda delar, men inte i allt. Men det fick mig att börja tänka om det här att träffa någon med barn med sig i bagaget, att försöka få ihop en ”bonusfamilj” är en långt större utmaning än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att två ”start-paket” ska försöka slå sina påsar ihop och skapa något eget kan gå precis hur som helst, men det kan man omöjligt veta på förhand när man är kär och galen och tror att man på något sätt ska klara av det som de allra flesta misslyckas med, lite vi mot världen-tänk.
För hur man än vrider och vänder på det så handlar det om mina barn och andras ungar, det är svårt att bortse ifrån trots att de nya ”barnen” ligger mig varmt om hjärtat och jag ser dem som mina egna.
Det är så mycket som ska klaffa i den här nya familjen, det är gamla fruar och ex män, släktingar och den ”gamla släkten”, nya bonus-mammor och pappor osv. Det är mycket som ska bearbetas, nya förhållningssätt som ska sätt sig osv. För att inte glömma födelsedagar och semestrar, hur ska man fira barnen och ska man spendera hela semestern tillsammans eller var för sig?
Vem ska vara hemma när något av barnen är sjuka? Ska bonus-föräldern följa med på föräldramöten eller dagissamtal? Det finns så mycket som bockas av på listan som man allt som oftast inte tänker på innan man flyttar ihop. Varför har ingen skrivit en manual för det här?? Det borde rimligtvis bli en best seller för tid och evighet.
Sen ska vi inte glömma diskussionen om barnens bästa, om allt ska utgå från barnens bästa utan att egentligen veta vad barnen tycker och tänker, eller är det egentligen vad vi vuxna vill och tänker? Hur mycket skuld och skam blandar vi in i begreppet barnens bästa och gör det hela mycket svårare?

Med handen på hjärtat kan jag säga att det är sjukt svårt att rodda ihop en ny familj som fungerar, det vet jag av egen erfarenhet. Och hade jag vetat det jag vet idag så hade det faan varit lättare att fortsätta vara gift med barnens pappa, det hade inte funkat men ändå…

Jag och min sambo fortsätter att vara sambos med raserianfall, tonåringar, hundar och faan och hans moster, inte för att vi är tvingade utan för att vi vill och tror på oss trots motgångar och svårigheter. Men ibland är tanken på en egen lya väldigt lockande, det kan jag säga utan att ljuga. Att bara få stänga dörren om sig och stänga resten av världen ute…

Ha en fortsatt skön kväll!

Kram
Michaela