Sätta fokus på barnen

Skärmavbild 2018-02-23 kl. 13.56.47

Igår träffade jag en helt fantastisk person, en eldsjäl med ett hjärta av renaste guld. En person som har satt barnen i fokus i miljöer där den ena eller båda föräldrarna har ett missbruk som de kommit ur. Den här fina människan heter Lars Lewerth och driver Childrens Program, han och hans kollega är de enda i Europa som är certifierade och licensierade av Betty Ford Clinic i USA.

”Childrens Program lägger fokus på barnens behov och är ett förebyggande komplement till din egen missbruksbehandling. Childrens Program ger barnen kunskaper om missbruk som sjukdom, tar bort skuldkänslor, ge familjen ny ömsesidig förståelse och en förbättrad relation med verktyg för framtiden. Vi som arbetar här är personer som har en egen erfarenhet av missbruk och beroende, antingen med egen problematik eller som anhörig.” www.childrensprogram.se

När vi satt och pratade med Lasse igår så önskade jag att det här programmet hade funnits för 26 år sedan för min egen del. Men på den tiden fanns det inget eller mycket lite som handlade om medberoende, anhörig-problematik eller ens att belysa hur barnen hade upplevt det när föräldern drack eller drogade. Vi är nog många som har en ”radar” inbyggd och är extremt duktiga på att läsa av människor för att ha kontroll över situationerna. Tack gode Gud för att forskningen och kunskapen om de här frågorna har kommit upp till ytan och idag diskuteras och existerar.

Lasse som person är verkligen engagerad, driven och framåt, han har en så varm personlighet och glädjen i hans ögon när han pratade om Childrens Program gick inte att ta miste på. Han brinner för det här och idag har 150 barn med föräldrar genomgått behandlingen och den 28 februari kommer Örebro Universitet lämna in en summery om den forskning som har gjorts om Childrens Program, och den kommer publiceras på Folkhälsomyndigheten.

Barn som växer upp i miljöer med missbruk är väldigt stressade och tar ofta på sig ansvaret för att hålla föräldern nykter och slungas in i ett medberoende. Barn kan inte förstå att förälderns missbruk inte har något med dem att göra, eller att de inte har gjort något fel. Det bygger upp så mycket skuld och skam som barnen sedan tar med sig i ryggsäcken genom livet, om de inte själva börjar jobba och ta itu med det.

Alla dessa eldsjälar som viger sina liv för att åstadkomma en förändring till bättre förtjänar all creed de kan få, det är ett slit från morgon till kväll och allt handlar om pengar, pengar att driva runt det.

Gå gärna in på http://www.childrensprogram.se och läs mer, det här är så bra!

 

Ha en superfin helg,

Michaela

Annonser

En tid av förändring

metoo

 

Just nu skrivs det mycket i tidningarna och i sociala medier angående #metoo, och det tycket jag är bra för män ska inte kunna bete sig som tvättäkta svin och tro att de kommer undan med det. Jag misstänker att de flesta kvinnor har fått kommentarer om sin kropp på ett eller annat sätt, eller fått en hand på rumpan eller hand som ”råkade” nudda vid bröstet av en man som enligt honom själv står i en högre rang än kvinnor. Jag har varit med om det men jag hoppas att mina döttrar slipper det. Det som jag kan tycka är lite fascinerande är att de skitstövlarna säkerligen har en fru och kanske döttrar hemma, är det då okej att andra skitstövlar utsätter de här männens döttrar för samma behandling? Eller?!

Jag och min sambo satt häromkvällen och diskuterade just det här med män som tar sig friheter gentemot kvinnor, och vad det kan bero på. Jag tror att det bottnar i  makt och att män med makt håller varandra om ryggen, och min sambo trodde att det hade med det sociala arvet att göra. Jag vet inte om det är kombo av båda våra uppfattningar men nu rullar det huvuden på löpande band, senast var det en politiker som avgått pga trakasserier. Allvarligt, vad är det för fel på män i maktens korridorer?? Tror de på riktigt att de kan komma undan med allt? Så bra att det här problemet nu har lyfts upp till ytan och att vi pratar om det och ser till att det kommer bli en skillnad till det bättre.

Jag har alltid sett mig som feminist utan att den för skullen behöva säga att jag är det, det ska vara samma lön oavsett kön, samma rättigheter och skyldigheter, för det handlar väl om att vi är människor oavsett om vi föds till man eller kvinna? Varför skulle en man tex vara bättre på att leda företag än en kvinna? Det är inte ens kön som avgör hur pass duktig man är på sitt jobb, utan det man har i form av kunskap och erfarenhet.

Det här en långt mer komplicerad fråga än #metoo, det är är ett problem över hela världen men för att äta en elefant så måste vi skiva den. Vi måste börja någonstans och vi får räkna med att det kommer ta tid att bryta gamla lagrar. Det här är en bra början!

Ha en skön helg och ta hand om er!

 

Kram

Michaela

 

Ibland är upp, ibland är det ner…

wake-me-up

Igår kväll var jag och min sambo på ett event där bla Papilly presenterades, och för er som inte vet det så har jag varit en del av Papilly från när det var ett embryo tills i våras då jag valde att gå ur styrelsen för att kunna låta nytt blod komma in i bolaget. Men jag måste säga att jag känner en enorm stolthet att jag vara med på en spännande resa i ett ämne som är så viktigt och att bolaget har kommit så långt.

Papillys VD, Erik Lissner, höll i presentationen och det jag reflekterade över var hur vi människor inte vill ta till oss kroppens signaler om när systemet praktiskt taget skriker ”Overload”, utan vi har alltid olika bra förklaringar och omskrivningar för hur vi mår men vi vågar inte säga hur det egentligen är och hur vi mår.
Det är viktigare att posta happy pictures på sociala medier och visa upp en lyckad fasad än att vara ärlig. Allt verkar handla om att sälja en bild av sig själv som framgångsrik både i business och privat, men hur ser det ut bakom fasaden då? Sitter inte de flesta av oss med samma typ av känsloregister? Kanske drar jag alla över en kam men jag har dagar när jag bara vill dra täcket över huvudet och ligga grina för jag känner mig så misslyckad på alla fronter. Misslyckad över att jag och min fd man inte lyckades hålla ihop det, att barnen får två boenden, att jag har fått rynkor och hängrumpa, att jag är sjukt dålig på att planera osv… Det finns oändligt mycket att känna sig misslyckad över men det går inte att förändra historien, bara framtiden.
När de här tankarna maler i huvudet så känner mig som en ballong som någon sugit luften ur, helt tom på energi och kan inte vara tacksam för något. Det jag vet när jag känner mig så här är att jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra in i väggen för det kommer bara göra att jag mår sämre, och dessutom har jag ett jobb att sköta. Och det brukar kännas bättre när jag jag får andra saker att fokusera på än mig själv och var jag befinner mig rent känslomässigt. Det låter väldigt motsägelsefullt när jag precis skrivit om att vi inte lyssnar på kroppens signaler men jag vet att jag inte är på väg mot den berömda väggen utan en människa med toppar och dalar. Och jag om någon borde ju veta skillnaden, eller hur?
Är det något jag har lärt mig om livet så är det att det är inte bara svart eller vitt, utan det finns även gråskalor och massor av olika kulörta färger, och det är väl tur det. Ombyte förnöjer, så är det bara.

Nu ska jag ta helg och hänga med min sambo och jag önskar er en härlig helg.

Kram!
Michaela

Barn är en gåva?

one_big_happy_family

Nu är det måndag och lugnet börjar infinna sig nu när våra fyra barn har lämnat skeppet för att spendera veckan hos sin pappa och mamma. Låter mer allvarligt än vad det är men så är det för barn med skilda föräldrar, varann vecka är det som gäller, iallafall i hos oss.
Och handen på hjärtat, just idag är jag i behov av lugn då förra veckan var rätt tuff och körig. Det finns både fördelar och nackdelar med att ha delad vårdnad, men oftast längtar jag mig blå efter mina helt galna tonåringar och blir överlycklig när de kliver över tröskeln och ropar ”Mamma, vi är här nu”!
Men det finns även tillfällen när jag ställer mig frågan ”var det verkligen en genomtänkt idé att skaffa barn”? Gissar att den frågan ställer sig de flesta föräldrar när man bara är sjukt trött och helst bara vill gå och lägga sig och dra täcket över huvudet och sova ett par hundra år…
En kompis till mig sa till mig när vi pratade om det här med barn att det där ”finstilta” var det inte någon som upplyste honom om, och jag höll på och skratta ihjäl mig. För vem vill bli upplyst om innan man skaffar barn om slitningarna mellan föräldrarna som uppstår pga nätter utan sömn, när samtalsämnena krymper till att bara handla om barn, kläder som aldrig är utan kladd, leksaker överallt och en Polar-kaka som är nedtryckt i DVD´n.
Småbarnsåren är fyllda med massor av glädje och det är helt underbart att se sina barn växa, men det finns en baksida på allt. Baksidan är att man helt enkelt växer ifrån varandra och kärleken tar slut och barnen blir varannan veckas-barn antingen med en förälder som inte träffas någon ny eller med en förälder som träffat ett annat s.k startpaket (startpaket=person som redan har barn).

Jag och mina fyra syskon var i lördags uppe hos vår pappa för att umgås och lite försiktigt börja prata om vad som kommer att hända den dagen pappa checkar ut för gott så att säga, och det var en utmattande upplevelse och insåg att om vi kommer bli ovänner på riktigt, vi syskon, så är det när arvet ska fördelas mellan oss. Hur många känner vi inte där syskon blivit ovänner över en natt för pga pengar? Det blev några hårda ordväxlingar mellan oss syskon och där satt vår pappa och såg hur hans barn bråkade om det han och vår mamma har arbetat hårt för. Det kändes inte särskilt bra någonstans faktiskt. Vi är fem barn som är väldigt lika varandra men totalt olika i våra personligheter, vi har våra starka vackra sidor, och de sidor som är mindre beundransvärda.
Var helt slut när jag kom hem på kvällen och det snurrade en miljon tankar i huvudet och det var en befrielse att få krypa ner i sängen och bara somna.
Jag älskar mina syskon över allt annat, älskar när vi får tillfälle att träffas och skratta och ge varandra tjuvnyp och det vill jag aldrig ska förändras oavsett vad som händer men inser att det kan komma att bli svårt men jag håller tummarna!

Ha en fortsatt fin vecka så ses vi snart igen.

Kram!
Michaela

Back to normal again! Yes!

Sommaren kom och gick, och nu är ordningen återställd igen. Barnen har börjat skolan igen och rutinerna börjar sakteliga sitta igen. Hur skönt det än är för barnen att kunna sova länge på mornarna och sitta uppe länge på nätterna och hänga med kompisar så är de rätt mätta på det när skolan äntligen drar igång. Kanske vore läge att fimpa 10 veckor sommarlov och istället lägga in fler lovdagar under läsåret? Känns lite förlegat att ha 10 veckor ledigt och det är inte lätt som förälder att pussla ihop det heller för den delen.

Den här sommaren har jag försökt att fokusera på att stänga av sociala medier och även min blogg för att kunna ladda batterierna rejält inför hösten som jag redan innan sommaren skulle bli hektisk. Och än så länge har jag inte haft fel.
Men jag har tänkt mycket på hur jag ska lägga upp bloggen, vilka spännande ämnen jag vill skriva om osv, det finns så mycket att skriva om men hur jag än vrider och vänder på det så är jag enormt intresserad och fascinerad av relationer, så det kommer handla mycket om det.
Relationer är dynamiska och förändras hela tiden, på gott och ont. Vi har här hemma varann vecka tre stycken tonåringar och en 11-åring, och bara där pendlar det mellan himmel och helvete mellan varven. Skulle jag få leva om mitt liv så aldrig i helvetet att jag skulle vilja uppleva tonåren igen! Usch,fy och blä! Blir utmattad av bara tanken..
Trivs väldigt bra med där jag är i livet och jag kan fortfarande känna en nyfikenhet om vad sin komma skall, lär mig nya saker hela tiden och min personliga utveckling går framåt och ibland bakåt, men det är livet.

Så nu är det full fart igen och ni kommer definitivt höra mer av mig inom kort!

Kram
Michaela

 

keep-calm-back-to-normal-routine

Listig, falsk och stark

Så var det måndag igen och midsommar ligger bakom oss och resten av sommaren framför oss. Min midsommar var lugn och spenderades med familj och vänner, jätteskönt.

Jag undrar hur många som vaknade på midsommardagen med minnesluckor och ångest och lovade sig själva att inte dricka mer eller försökte intala sig själva att det inte spårade ut så katastrofalt dagen innan. Hur många diskussioner slutade som slagsmål pga alkohol?
De här funderingarna bottnar i alla de barn som upplever den otrygghet som uppstår när föräldrar dricker och blir påverkade eller fulla, eller andra personer i barnens närhet.

Har på nära håll sett hur alkoholen bryter ner och både den som har ett missbruk och hela familjen, hela familjen påverkas, inte bara den som dricker. Självklart spelar det ingen roll vilken typ av missbruk det gäller, alla i en familj påverkas och berörs. Alla lögner och halvsanningar som uttalas, alla löften som bryts gång på gång, alla de tårar som fälls i frustration och desperation över att inte kunna vinna över draken, dvs alkoholen.
Man brukar säga att ”alkohol är listig, falsk och stark” och det är så sant, den ligger och lurpassar hela tiden på sitt offer och bara väntar och när man minst anar det så hugger den. Det är en kraft som är nästintill omöjlig att stå emot, det har inget med dålig karaktär att göra, inte alls.
Kan uppleva att det finns en uppfattning om att ett missbruk handlar om dålig karaktär och att personen ifråga är av en sämre sort, men är det något som är demokratiskt så är det just missbruk. Och cancer… Alla olika grupper i samhället har samma förutsättning att drabbas, ingen är förskonad.
Det finns väl inget barn som har sagt att ” När jag blir stor ska jag bli alkis/knarkare/matmissbrukare”, eller vad det nu kan vara men utvecklar ändå ett missbruk.

Idag dricker vi i Sverige på ett sätt som vi inte gjorde för cirka 20 år sen, vi har blivit väldigt influerande av det kontinentala sättet att dricka som finns i Frankrike, Italien, Spanien osv. Vi köper Bag-in-box viner istället för vinflaskor och fördelen med box-vinet är att det är så enkelt att gå och fylla på glaset…

Nu när semestern drar igång för många så kommer också alkoholkonsumtionen öka för många, man är ju ledig och kan ta det lugnt. Grilla och ta ett glas vin, eller två.. Det jag ber om är att vara uppmärksam på hur du eller de i din närvaro dricker och försök att inte vara påverkad i barns närhet. Men som sagt, alla gör som de själva vill.

Ha en underbar måndag oavsett om du fortfarande jobbar eller har påbörjat din semester.

Kram!
Michaela

 

Nubbe

Ja, livet är orättvist…

Förra veckan ringde en vän till mig för vad jag trodde boka in en lunch vi skulle ha efter påsk men det samtalet tog sig en vändning jag inte hade trott.
Den här personen har haft två riktigt tuffa år med kriser inom familjen, han och hans fru har gått igenom ett rent helvete vilket har slitit på deras relation, men sista tiden hade det lugnat ner sig och ett lugn infunnit sig. Då kom nästa käftsmäll då de fick beskedet om att frun hade fått obotlig och aggresiv lungcancer. Hela familjen hamnar i kris igen och min vän var av förklarliga skäl helt förstörd av många anledningar.
Det jag kände när jag pratade med honom var en ilska och en maktlöshet för att vi kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet, livet kan vara så jävla orättvist. Att den person som inte varit en rökare drabbas av aggressiv lungcancer endast 55 år gammal med små utsikter att gå vinnande ut striden med en motståndare som cancer är bara så fel, bara så jävla fel!
Det var nu de skulle njuta av de ljuva åren, barnen var utflyttade och de skulle få tid tillsammans. De köpte för ett par år sen en lägenhet på Mallorca och där är de så ofta som det bara går, de älskar att hänga där nere och bara få vara.
Jag sa till min vän att livet är så jävla orättvist, det var ju nu de skulle få tid för varandra och få ta igen sig och få tid att njuta. Och då händer det här, jag fattar inte. Cancer är demokratisk, den slår mot alla samhällsgrupper och åldrar men det gör det inte lättare att, jag kan nog ärligt säga att jag hatar cancer oavsett, den är vidrig. Att personer som gjort gott i livet ska drabbas är bara så fel, brukar säga att det finns så många elaka människor som inte gjort något bra i livet som rimligtvis borde stå först i kön för att drabbas men allt som oftast klarar sig från det mesta. Har fortfarande inte kommit till någon bra förklaring eller anledning till varför tex vår mamma var tvungen att kasta in handduken endast 62 år gammal och lämna fem barn, 10 barnbarn och pappa?

Att få besked som det här sätter ens eget liv i ett annat ljus, ta inte saker för givet och gör det bästa av varje dag. Kan låta som en klyscha men det är så sant för vi kan aldrig veta vilken av alla dagar som är den sista.
Min vän sa till mig med en röst som jag aldrig hört förut från honom, ”Michaela, livet är så kort” och jag höll där och då på bryta samman. Han har ju så rätt, alla de här sakerna som i vardagen som gör mig galen, tex när min särbo tar av sig skorna på alla tänkbara ställen och jag snubblar över dem och det kommer en harang av barnförbjudna ord ur min mun, vad spelar det för roll egentligen?
Eller när jag brinner av för att något av barnen har lyckats göra något mindre intelligent, so what?! Livet är för kort för att gå och vara arg på saker som inte spelar någon roll. Om vi gör det bästa vi kan varje dag och när vi gör fel, böjer på nacken och gör om och gör rätt så slipper vi ångra oss så mycket. När vi går in i diskussion eller argumentation, försök se helheten istället för att fastna i detaljerna.
Jag har en väldigt klok pappa som brukar säga till mig ”Mickan, välj dina fighter” och när jag hörde det första gången så fattade jag ingenting. Vaddå välja mina fighter?! Idag har jag en helt annan förståelse för den sättningen, ödsla inte energi på något eller någon som inte är värd det. Eller så kan man säga ”Don´t argue with stupid”.

Ha en fantastik långhelg och njut av familj och vänner och lägg energin på att göra gott!

Kram
Michaela

Fuck cancer

Kärlek och sorg

Vi snart inne i november och den här hösten har gått så fort. Oktober har varit så vacker och lövens färger är helt magiska! Hade dock oturen när jag kom hem från jobbet att jag tappade en guldfärgad knapp från min rock rakt ner i ett hav av gula löv, men envis som jag är så gav jag inte upp utan hittade knappen till slut. Jag måste ha sett väldigt rolig ut när jag gick och sparkade löv och pratade för mig själv.

November är inte en favoritmånad hos mig av flera anledningar, den är mörk, regnig och ganska trist. Den främsta anledningen till att jag ogillar november så starkt är att det är månaden då vår mamma dog av bröstcancer.
Jag körde ut min särbo med barn till Arlanda igår för de skulle resa iväg på höstlovet och när jag på väg hem igen kom i höjd med Norra Kyrkogården i Solna så bröt jag totalt ihop i bilen. Det har gått snart 11 år sedan mamma lämnade oss men sorgen är fortfarande så stark. Vår mamma var så vacker, galen, rolig, stark och humoristisk, jag kan göra listan längre men för att sammanfatta det, hon var helt fantastisk. Den sorg som kan drabba mig ibland är som ett knytnävsslag i magen, luften går ur mig och tårarna bara rinner. Tanken på att hon inte finns i fysisk form längre blir så svår att greppa, det är lite som att tänka på att universum är oändligt. Jag kommer aldrig kunna känna hennes doft eller ta upp mobilen och bara ringa henne och tjattra lite. Kan känna en sån avund mot de vänner som fortfarande har sin mamma i livet och jag kan bli så provocerad när de tycker att ”mamma är så jobbig”, var tacksam för att just er mamma fortfarande finns i livet för det kan förändras snabbare än vad ni tror.

Det finns så mycket jag ångrar att jag inte berättade för mamma när hon fortfarande levde, och det kommer jag inte få tillfälle att göra. Fick inte chansen att berätta för henne hur mycket jag älskar henne och hur viktig hon var/är för mig även om det fanns stunder när jag suckade högt av irritation eller hyperventilerande av ilska. Mamma kommer alltid vara min förebild. Hon var som en eldig italienska trots att hon inte hade en droppe av italienskt blod i sig. Hon var som en lejoninna när det kom till familjen, hon skyddade oss barn till 1000%, ingen skulle tro att de kunde ge sig på oss ostraffat. Och det gällde alla. Precis som solen har sina fläckar så hade även mamma sina mindre charmiga egenskaper men det spelar ingen roll, hon var grym! Hon var matriarken, vår familjs naturliga ledare som höll ihop oss. Hon är för alltid saknad och älskad.

Det jag vill säga är att vi ska uppskatta det vi har när vi har det för en dag kan det bara borta. Vänta inte med att säga ”Jag älskar dig” till de som du älskar, det är bättre att säga det en gång för mycket än en gång för lite.

Ta hand om er!

Kram

Michaela

höstlöv

Dags för en självrannsakan kanske?

Det är lite roligt det här med hur vi själva uppfattar oss jämfört med hur andra uppfattar oss, det kan skilja sig som natt och dag. Ska berätta om en händelse nu i helgen som fick mig att göra en självrannsakan.

Jag och min särbo åkte i söndags på en liten biltur och hamnade ute där min bror och svägerska bor, och det blev en Gevalia, ett oväntat besök. Vi hade turen att min bror och svägerska var hemma och vi fick njuta av sällskapet och fika. Vi hade inte träffats alla fyra på länge så det fanns mycket att prata om. När vi var där så upplevde jag mig som så kärleksfull och härlig mot min särbo, lugn och harmonisk. Nästa dag ringde jag min svägerska och tackade för den härliga fikan och passade då och fråga henne om gårdagen, hur hon hade upplevt både mig och särbon.

Hon berättade då ärligt att hon upplevde min särbo precis som vanligt, en härlig norrlänning och då frågade jag henne hur hon hade upplevt mig. Hon svarade på förvånande, ”vill du att jag ska vara ärlig?”, och jag svarade såklart ja på den frågan.

Hon berättade att hon upplevt mig som ganska kall och avvisande och jag fick inte fram ett ord! Hur kunde det vara möjligt när jag själv tyckte att jag var så härlig?! Vi började båda två att skratta som galningar och hon sa att om det jag visade i söndags var min fluffiga och härliga sida så vill hon inte vara i samma i rum som mig när jag är hård. Hur kunde jag uppfatta mig själv så fel?! När jag senare gjorde en självrannsakan av mig själv så kan jag förstå att hon uppfattade mig på det viset, men det är inte på något sätt så jag vill uppfattas.

Jag är så tacksam för att hon vågade vara ärlig med mig och berätta så jag kan få en möjlighet att göra om och göra rätt. Vet vad det bottnar i och jobbar på det. Ibland behöver vi hjälp utifrån för att få insikt om beteenden som inte gör oss rättvisa, och då är det viktigt att kunna ha ärliga människor att fråga. Jag tog inte inte det här som någon kritik eller angrepp på min person utan precis tvärtom, ett tecken på att hon verkligen tycker om mig och vill mig mitt bästa. Att vi sen kunde skratta åt det var förlösande. Men det är skillnad på hur vi själva tror att vi är mot hur motparten uppfattar det, ni kan ju alltid fråga era partners eller barn så kommer ni nog få ett ärligt svar…

Så det är kanske dags för en självrannsakan? Det är väldigt intressant att få höra hur vi uppfattas av andra.  Och jag kan ju passa på att nämna att min särbo inte upplevde mig på det sättet men det är kanske för att vi är så vana med varandra…

Ha det gott!

Kram

Michaela